Nils von Dardel

Målningen ”Återkomsten till ungdomens lekplatser” har alltsedan den utfördes i Paris 1924 varit ett högt skattat konstverk bland kännare och samlare. På ett tidigt stadium förvärvades målningen av en framstående personlighet i det dåtida svenska kulturlivet, regissören Hasse Ekman. Målningen kom därigenom att ingå i en omfattande samt högkvalitativ privatsamling av svensk konst.
Ekmans konstnärliga smak drog påfallande åt svensk modernism. I den imposanta Stockholmsvåningen var väggarna därför rikligt behängda med enastående verk av svenska konstnärer ur Ekmans egen generation. För att exemplifiera genom att omnämna blott ett axplock kunde en besökare i det Ekmanska hemmet njuta konst av bl. a. Ragnar Sandberg, Eric Hallström, Einar Jolin, Sigrid Hjertén, Bror Hjorth och givetvis Nils von Dardel.
Bror Hjorth representerades ex. vis i samlingen genom sin monumentala oljemålning ”Kafferep vid Långsjön” från 1940, vilken långt senare klubbades på Bukowskis Moderna höstauktion 2006 för rekordpriset SEK 12.500.000! Gunvor Björkman beskriver i sin artikel ’Hemma hos Hasse och Agneta Ekman’ (införd i ”Svenska hem i ord och bilder”, 1942) ”den överväldigande tavelkonsten, skimrande av lysande emaljfärger i den bleka vintersolens milda ljus”.
Artikelförfattaren fortsätter därefter: ”Att Hasse och Agneta Ekman är kräsna samlare behöver man inte länge tvivla på. Det är både förvånansvärt och glädjande att finna så många goda exponenter för vår nutida konst hos den allra yngsta samlargenerationen”. Björkman ger därpå en introduktion till samlingens bestånd vilken i sig belyser samlingens karaktär och därigenom förtjänar att citeras ’in extensio’:
”Det är svårt att i en beskrivning som denna kunna göra full rättvisa åt den ekmanska samlingen. Det blir en upprepning utan värdebedömning. Kanske kan bilderna ge någon liten hum om konstverkens art och kvalitet. På spisväggen ses alltså t.v. en samling Axel Nilsson-dukar med ’Barn under trädet’ i mitten omgiven av landskapsbilder från Öland och Sörmland. Över spisen hänger en sällsynt vacker modellstudie av Frithiof Schüldt. På högra sidan om spisen dominerar Bror Hjorths monumentala ’Kafferepet’ målat 1942 och Hilding Linnqvists kända porträtt från 1920 av fröken Blumenthal med ’Stilleben’ och ’Vårvinter’ av Axel Nilsson på ena sidan och arbeten av ungdomarna Erixson, Olle Olsson och Oswald Larsson på den andra. Kring trappuppgången ses en liten Hjorth, en sittande modell av Axel Nilsson och ett dramatiskt ölandslandskap av hans namne Vera. Några av juvelerna i samlingen är förvisso Nils Dardels ’Återkomsten till sin ungdoms lekplatser 1924’, som tillsammans med Einar Jolins ’Kyrkorna i Gamla stan’, ’Stilleben’ och ’Modell 1917’ placerats ovanför rokokobyrån”.
Det är givetvis inte utan intresse man kan notera att Gunvor Björkman lyfter fram ”Återkomsten till ungdomens lekplatser” som en av ”juvelerna i samlingen”. Målningen är emellertid ingalunda det enda av Dardels verk av dignitet ur Hasse Ekmans samling. Regissören ägde även mästerverk som ”Änkedrottning Sofias begravning” (olja, 1914) och ”Den diskrete gossen” (gouache, 1919).
Katalognumret tillhör den del av Dardels produktion som är präglad av det gryende 20-talets omhuldande av klassicism. De starkaste uttrycken för konstnärens intresse för s.k. ”japonism” samt jugend-epokens betoning av dekorativ lineär ytverkan har här fått stå tillbaka. De sensuella odaliskerna kontrasterar påtagligt mot de manliga gestalternas lugubra uppsyn samt de vilda djuren. Möjligen skulle man kunna se det som om kvinnorna uppträder mot en fond av en teaterkuliss. Tolkningen underbyggs av det faktum att Dardel arbetade just med scendekor för Svenska baletten i Paris vid den här tiden.
En intressant jämförelse kan göras med Dardels s.k. ”Nynäsgrupp”, en svit konstverk utförda omkring 1919. Dessa oroväckande motiv med näst intill delirium-betonat innehåll utgörs av bl. a. ”Dödens husarer”. Ett annat verk från denna period är akvarellen ”Eremiten”. Karl Asplund konstaterar i sin biografi ”Nils Dardel”, vol I resp II, 1957-58: ”Det är åldrandet och skräcken för åldrandet som han vill uttrycka. Eremiten är om man så vill han själv, han är också en symbolfigur av Ålderdomen, och som sådan kommer han igen i ’Autour de la vie’ och i den senare ’Återkomsten till ungdomens lekplatser’ ”. Asplund berör också Dardels eventuella inspirationskällor. Ibland har Dardels måleri karakteriserats som Hieronymus Boschs idémässiga innehåll uttolkat med en fauvistisk palett. Asplund konstaterar dock: ”Allt sådant måste ha varit Dardel främmande, hans skräcksyner och excentriciteter är stigna ur det undermedvetnas föreställningsdjungel och med en barnslig hämningslöshet återgivna i bild”.
Katalognumrets betydelse inom Dardels produktion betonas av det utrymme ex. vis Karl Asplund ger detsamma i sin biografi över konstnären. Asplund skriver: ”Så den mycket uppmärksammade oljemålningen ’Återkomsten till ungdomens lekplatser’. Vid en speglande sjö står en butter krympling med amputerade ben [...] och på hans axlar sitter den grymma ålderdomssymbolen, den skallige, långvitskäggige eremiten. Åldern kuvar den av livet drabbade människan. De båda – krymplingen och ålderdomen själv – tycks inte se det praktfulla skådespelet i förgrunden, fyra nakna flickor som etalerar sig i ornamental linjeskönhet, ett par med åtbörder som otvivelaktigt anger erotisk längtan. Av förstudierna finns en kalligrafiskt vacker modellteckning bevarad hos fru Ekwall. Kaninen ligger vid deras fötter och ser symbolisk ut, och till yttermera förtydligande står i bakgrunden en ung tjur som närmar sig en ko. Det sensuella i livet går vidare, obekymrat av den som kommit på sidan. [...] Målningen har väl knappast något starkt bekännelseartat – Dardel led ingalunda av någon ålderdomens sexuella förtorkning”.
Dardel ingick år 1921 äktenskap med Thora och året därpå föddes dottern Ingrid. Möjligtvis kan det vara dessa nya lyckliga familjeomständigheter som fått konstnären att måla ett programmatiskt avsked till sin ungdoms utsvävande leverne i det aktuella katalognumret. Konstnärens hustru har också gett sin syn på motivets bakgrund samt tillkomst i ett brev: ”Många har undrat vad den egendomliga kompositionen föreställer. Nils beundrade C.J.L. Almqvist & liksom Almqvist var han svårtydbar & kunde tolkas på många sätt! För min del tror jag att den här kompositionen i rätt hög grad inspirerades av min far (Axel Klinckowström) som både 1923 & 1924 besökte oss i Paris. Han brukade ofta tala om sin höga ålder, sina krämpor & att livet var slut. Men i Paris i Nils sällskap blommade ett intresse upp för både nakna kvinnor och sex, som föranledde oss till många skämtsamma reflexioner.
Min pappa arbetade dels på en bok om djurbilden i konsten, dels hade han fått beställning på ett rikt illustrerat verk om Leda och svanen. Han studerade i bildarkivet på Bibliotheque National bl a och kom ofta hem med fotografier av Leda-motivet eller andra djurbilder som diskuterades med Nils. Han satt gärna i ateljén medan Nils arbetade och såg med ett visst välbehag på den unga nakna modellen. Detta är helt mina egna spekulationer som jag aldrig diskuterat med min far (död 1936) eller Nils”.
Svärfaderns arbete med djurbilderna torde ha tjänat till inspiration för Dardel. Intressant att lägga märke till är aporna i förgrunden. Liksom tidigare i Watteaus och Teniers ”singerier” ersätter de uniforms eller livré-beklädda aporna på lek människorna. Möjligtvis kan det vara så, som Asplund skriver, att ”den gamla apan beskäftigt för den lilla läraktiga apan uttolkar hela denna fantasi över det maskulina åldrandets vemod”.
Om så är fallet torde apan ha fler berättelser att dela med sig av. De två aporna återkommer nämligen i akvarellen ”Svarta Diana”, 1927 där Dardel placerade in de framför lisièren.