Carl Fredrik Hill

Carl Fredrik Hills strandbilder från Luc-sur-Mer intar en särställning i konstnärens produktion och utgör en betydelsefull övergångsfas i Hills måleri. Bo Wingren ger i sin bok Tillbaka till Normandie. Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900, 1992, följande bakgrund till Hills vistelse vid franska atlantkusten: ”På försommaren 1876 befann sig Hill i Montigny, en småstad vid Loing nära Grez och mycket besökt av både franska och utländska konstnärer. Det här året var kanske Hills mest omvälvande och kreativa period i Frankrike. Asfaltfärgen försvinner från paletten, måleriet blommar upp, hans produktion är imponerande. En viss del av denna utveckling måste tillskrivas Hills upplevelse av den andra impressionistutställningen samma år. De solgassiga gatorna och sandbackarna i Montignytrakten blev till slut för mycket för Hill. Han beslöt att resa ut till kusten, en idé som han kan ha fått av sin äldre vän och beskyddare Gegerfelt”.

I sitt första brev från Luc-sur-mer, den 9 augusti 1876, skriver Hill: ”Jag målar sedan en vecka atlantiska oceanen och varje gång jag slutat min sittning badar jag i bemälda ocean”. Om hans arbeten får man veta att han från morgon till kväll gör skisser av ”hafsträsken”. Wingren fortsätter: ”När Hill skriver att han målar havet som träsk är detta inte en poetisk metafor utan bör förstås ordagrant. Då havet vid lågvatten drar sig undan från Lucs stränder blottas en kryllande värld av organismer, grönsvart undervattensvegetation, vattenslipade stenpartier och håligheter som gömmer skaldjur och fisk som inte hunnit undan. […] Det förefaller som Hill varit ständigt fascinerad av detta naturens skådespel, av den mosaik av färgtoner som utvecklas här. Fenomenet bidrog till att förlösa hans ’färgmusik’. Havet och himlen – den vida rymden – gjorde även sitt för att få hans palett att ljusna”.

Hill själv skrev: ”Det finns ej mera likhet emellan vad jag förut gjort och det jag nu gör än mellan natt och dag. Lika tunga, mörka och dystra mina opus hitintills varit, lika ljusa, lätta och luftiga äro de nu. Asfalten är totalt bannlyst". Hill inser emellertid att det måleri han söker uppnå, med största sannolikhet, kommer tas emot med skepsis. ”Som behandling är det svårt att tänka sig något osnyggare”, skriver han förklarande till systrarna, ”i Sverige skulle alla människor säga: han är galen, eller kanske: det där skulle jag kunna göra. Tänk er en smutsig yta som på nära håll ger intryck av en sophög! Man ser rakt intet däri. Men gå på avstånd och luften och ljuset och färgen spelar tingen få sin form. Det är vad man kallar realism, verkan. Och är detta för framtiden den enda möjliga målningen”.

Hill omnämner själv att sjutton studier på en kvadrataln i medeltal blev resultatet av den månadslånga vistelsen i Luc-sur-Mer. I vissa motiv är han helt och hållet friluftsmålare och ägnar sig intensivt åt studiet av ljuset, luften, strandens koloristiska skiftningar och havets färgspel. Detta märks främst i de motiv där havet dragit sig tillbaka och stranden vid ebbtid spelar ut palettens fulla register med fuktig röd sand, svartbrun tång och isolerade blå vattensamlingar där den skiftande himlen speglar sig.

Den naturvetenskapligt intresserade August Strindberg besökte Luc-sur-Mer i juni 1885. Strindberg som var på ett miserabelt humör beskrev badorten som ”ett satans röfvarhål” men återkom till sina intryck i Bland franska bönder: ”Tittade jag ner på plagen lågo sträckor av fucus, som begagnas till gödningsämne och hvisselpipor och mycket annat (på Shetlandsöarna saltar man osten med den); där var laminaria, liknande järnålderssvärd och som af kirurgerna begagnas till att utvidga skottsår; där låg callithamnion, som ser ut som kommen ur stenkolsfloran, den blomkålslika rhodymenia, den fjäderartade chorda filum”.

I Mörka moln över falaiserna, Luc-sur-Mer blottas stranden under rådande ebb. Strandlinjens mjukt svängda form leder betraktarens blick åt höger där horisonten skyms av de branta falaiserna. Kompositionen präglas av det oerhört levande penselarbetet där även palettkniven kommit till användning. Framförallt märks detta i de mörka olycksbådande moln som rullar in över kustlinjen. Hill varierar här släta partier med pastosa isättningar. Den expressiva effekten förstärks av skrapningar i den ännu icke torra färgen, troligtvis utförda med penselskaftets baksida eller bitar av glas.

Strandterrängen har också den givits en uttrycksfull gestaltning där vissa partier skrapats så hårt att duken framträder under färgen. De omväxlande partierna skapar spänning och variation samtidigt som de koloristiska isättningarna inte bara markerar den utströdda vegetationen och tångbältena utan samtidigt ger relief åt ljuset.

Havet har dragit sig tillbaka och det är dess stillhet och storhet som gripit målaren. Själv är han medveten om att han åstadkommer något, som han förut ej mäktat, ”så djärvt, så nytt, så friskt, så otyglat och så tyglat av en sann känsla för naturen”.

Ställd inför Hills motiv från Luc-sur-Mer gav Sixten Strömbom följande beskrivning av den närmast öververkliga känsloutlevelsen hos Hill under denna heta augustimånad 1876: ”Hill rörde sig nu mycket snabbt upp emot sitt skapandes zenit. […] Viddernas och kustformationernas färgrika ljusspel tvingade fram hans väsens innersta drift, hans längtan efter det enklas storhet och en nästan extatiskt förhöjd livskänsla” (Konstnärsförbundets historia I, 1945).