Vattenfall
Signerad ´C. J. Fahlcrantz´ och betitlad ´Vattenfall´, på ramens baksida. Uppfodrad duk 22,5 x 23 cm. Samtida förgylld ram.
Författaren Frans Theodor Hedberg (1828-1908)
(Möjligtvis), Stockholm, Konstakademien, 1809, nr. 44 under ´5 st mindre Landskaper, egne Compositioner, nemligen: Ett stort Vattenfall´
(Möjligtvis) E. Hultmark, Kungl. Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794-1887, 1935, s. 85
Mellan åren 1802-22 ställde Fahlcrantz ut sju landskap med vattenfall som motiv på Konstakademien. Vattenfall som motiv var under denna tid starkt förknippat med den industriella och vetenskapliga utvecklingen och det ökade intresset för naturkrafterna. Vatten var den enda drivkraften inom industrier såsom järnframställning och gruvdrift. Under en tid när människan på allvar började förstå och lyckades tygla många av naturkrafterna hade vattenfall i dess obändiga kraft också en motsatt effekt; man fascinerades av naturkrafter som inte gick att tämja. I Bref under resor i Sverige, 1797, utryckte Jonas Carl Linnerhielm (1758-1829)´”[att] hänryckas och förskräckas / och känna en angenäm rysning inför naturens fruktansvärda majestät”. En gryende nationell känsla under romantiken och ett starkt ökat intresse för den svenska naturen, som en reaktion på den närmast totala fixeringen på den storslagna sydeuropeiska naturen under 1700-talet, populariserade också dylika motiv.
Carl Johan Fahlcrantz var en svensk bildkonstnär född i Stora Tuna, Dalarna. Han studerade vid Konstakademien för Louise Belanger och för Per Emanuel Limnell samt på studieresor till Norge och Danmark. Han var ledamot och professor vid Konstakademien i Stockholm. Fahlcrantz inspirerades av Elias Martins landskap. Fahlcrantz är känd för sitt vedutamåleri och han komponerade romantiska landskap med skog, berg, och vattenfall.
Läs mer