Jean (Hans) Arp

Inköpskvitton från Galerie Denise René, Paris medföljer.

Skulpturen ”Amphore de Muse” är essensen av fantastisk form, en underfundig idé som genom bronsen kommer till liv och gestaltning. Den skulle närmast kunna beskrivas som en abstrakt skulptur då den inte är direkt föreställande men genom sina linjer, skiftande ytor ändå ger oss möjlighet att läsa in mönster och figurer. Skulpturen försätter omedelbart ögat i rörelse och bjuder upp till ett mångfasetterat intryck som även inbegriper det taktila. De runda konturerna spelar vackert mot de blanka, striktare, ytorna och helhetsintrycket är en autonom form i fullständig harmoni och man lockas att med handen känna de böljande linjerna.

Konstnären bakom verket, Jean Arp, var en av förgrundsfigurerna inom den så kallade Dadaismen men också en av de djärva som banade ny mark genom att arbeta med uteslutande abstrakta element inom såväl måleri som skulptur och använde sig av alla tänkbara material inklusive textil, för att gestalta sina idéer.
Jean (Hans) Arp föddes i Strasbourg. Han studerade vid Konstakademin i Weimar 1905-1907 där han kom i kontakt med de moderna strömningarna, han söker sig dock snart vidare och företar under 1910 talet en sejour i Paris på Académie Julian. Då första världskriget bröt ut flyttade familjen till Schweiz. Jean Arps mor var bördig från det neutrala alplandet och familjen flyttade till Weggis i den tysktalande delen. Jean Arp undslapp således delvis kriget och tillbringade mycket tid i Zürich. Jean Arp intresserade sig tidigt för det abstrakta och redan år 1911 gjorde han sina första abstrakta skisser. På sina studieresor och vistelser i bl a Paris och München blev han bekant med Robert Delaunay, Wassily Kandinsky och han fick möjlighet att ställa ut sina abstrakta verk bl a på galleri Der Sturm’s Höstsalong 1914. I Zürich stiftar han bekantskap med ”allkonstnären” Hugo Ball som var initiativtagare till Cabaret Voltaire – en slags allmänt konstnärlig experimentverkstad som höll hus på en liten oansenlig restaurang i staden. Besökarna underhölls med okonventionella konserter, jazzmusik med klassiska inslag, uppläsning av ”nonsens-poesi”, fri dans etc. Där möter Jean Arp bland andra Tristan Tzara och Rickard Huelsenberg som främst arbetade med det skrivna ordet som uttrycksform och tillsammans ger de även ut en tidskrift. Jean Arp kom att bli dessa båda poeters främste illustratör - det nära samarbetet med Tristan Tzara kom att pågå under hela Jean Arps levnad. I kretsen fanns också dansösen och konstnären Sophie Tauber som Jean Arp gifte sig med 1922. Gruppen utvidgades och man sökte nya plattformar för sina idéer och 1917 öppnas Galerie Dada och Jean Arp blir förutom en av utställarna en flitig medarbetare i galleriets tidskrift. Cabaret Voltaire var till en början en löst sammansatt grupp av intellektuella ”antitraditionalister” som så småningom kom att radikaliseras. Man bytte ut det intellektuella ”Voltaire” mot ”da-da” – precis som babyns ”dada” utan bestämd mening eller innehåll. Den här gruppen av unga konstnärer, musiker och poeter sökte något bortom de etablerade ismerna - Expressionism, Futurism och Symbolism var förkastligt och demoraliserande – samtliga hade enligt dadaisterna främjat kriget.
Gruppen splittrades emellertid under åren 1917-18 och Jean Arp begav sig till Köln där han 1919 formerar Dada Köln tillsammans med Max Ernst och Johannes Baargeld. Tiden i Köln kom att bli mycket givande, bland annat laborerade man underfundiga collage, så kallade Fatagagas (Fabriaction de tableaux garantis gazometriques). Dadaismen var en reaktion, dels mot det framväxande moderna samhället och dels mot de konstideal som det gynnade och hyllade, men var kanske främst en skriftlig företeelse. Enligt dadaisterna var ”Konsten” inget annat än en illusion utan särskilt värde. Vad hade modernismen åstadkommit? Vad det ändå inte så att den bästa Kubismen var ett ypperligt exempel på en akademisk konstart som den bildade intellektuella klassen uppskattade? Hade inte Futuristerna förhärligat krig? Jean Arp och hans konstnärskollegor kan dock ses som pionjärer inom performancekonsten – man föredrog det förgängliga, det som inte går att förvara eller bevara – det som ej kan ”fångas och sättas på museum” är en del av den genuina konsten.
I sin konst ifrågasätter Jean Arp snarare än skapar nytt, han använder beprövade metoder och stilar men placerar dem i nya sammanhang. Under 1930 talet övergår han till att arbeta mer med skulptur/tredimensionella objekt. Utgångspunkten för hans arbeten är dock den samma. Han arbetar helst med öppna, individualiserade former med människokroppen som utgångspunkt och distanserade sig tidigt från expressionismen och arbetade helst med abstrakta former. Dessa former har inte alltid sitt ursprung i något direkt verkligt föremål utan kan ses mer som organiskt, växande former. Jean Arp blandar också gärna in mer verklighetstrogna former och låter dem möta de mer organiska - allt enligt slumpens lagar - som han själv uttryckte det. Amphore de Muse är ett ypperligt exempel på denna konstnärliga intention. Det innebär också att det arrangemang konstnären utför även bestäms av yttre faktorer såsom luftens rörelse, gravitationen etc. Att ge upp den traditionella konstnärsrollen - mästaren bakom idén är ett karakteristiskt dadaistiskt tillvägagångssätt.
Skulpturen ”Amphore de Muse” tillhör Jean Arps senare produktion men kan räknas in i kategorin till en av de mest estetiska. Förhållningssättet ligger nära delar av den surrealistiska tankevärlden där det ohämmade, ocensurerade - okontrollerade drömmandet var ursprunget till det färdiga verket. Jean Arp är i sitt konstnärskap att liknas vid en trollkarl som finner sin magiska inspiration i naturens slumpartade former.