Anders Zorn

Denna enastående samt hittills näst intill okända akvarell från Alger torde vara utförd i februari eller mars månad år 1887. Gerda Boëthius ger följande bakgrund till Zorns vistelse i nordafrika detta år i ZORN. Tecknaren – Målaren – Etsaren – Skulptören, 1949: ”Zorns gamla dröm att få taga sin hustru med till medelhavsvärlden och Spanien gick i fullbordan på nyåret 1887. De reste över Paris och Marseille direkt till Alger i mitten av januari och voro båda lyckliga då de äntligen sutto på tåget söderut. [...] Nyårsresan 1887 blev konstnärligt sett närmast en fortsättning av den avbrutna bröllopsresan. Zorn hade utverkat av kung Oscar att få måla en akvarell åt honom i Alger, varifrån han hade tjusande minnesbilder av måleriska motiv”.

Akvarellen i fråga var I Algers hamn vilken kommit att framstå för eftervärlden som ett av Zorns styrkeprov som akvarellist och av Boëthius sades ”utmärkt visar mångsidigheten i hans konstnärskap på det stadiet”. I Till ögats fröjd och nationens förgyllning – Anders Zorn, 1994 skriver Hans Henrik Brummer: ”Det föll sig naturligt för Zorn att stå i kontakt med kungen av Sverige eller köpare i London. Sålunda blev en så viktig målning som akvarellen I Algers hamn föremål för överväganden i denna riktning, vilket framgår av Emmas kommentarer i ett av breven hem till modern: ’I dag har Anders slutat sin stora tavla. Den är förtjusande och i mitt tycke bland det bästa han gjort. Han skall sända den till London. Måtte den ordentligt komma fram. Han begär ett ganska högt pris för den. Får han ej det tänker han höra om kungen vill ha den. Från början har den ämnats åt honom’ ”.

Akvarellen kom att sändas till Oscar II vilken, genom hovintendenten John Böttiger, lät meddela Zorn att Hans Majestät var ”särdeles belåten med det vackra konstverket” men att det likväl fanns vissa smärre förhållanden att påpeka i kompositionen. Huruvida kungen gav bort tavlan på grund av att den inte helt tillfredsställde honom är svårt att avgöra, men akvarellen kom i prins Eugens ägo. Tack vare detta ingår numer I Algers hamn i samlingarna på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm där den utgör en av de absoluta höjdpunkterna.

Utifrån bl. a. Emma Zorns korrespondens kan man utläsa att vistelsen i Alger var angenäm. Vyerna var lika tjusande som exotiska och makarna umgicks i ett muntert sällskap. På plats fanns också konstnärskollegan Robert Thegerström, vilken anlände Alger den 4 februari och något längre fram träffade man även den berömde doktor Axel Munthe.

Att de exotiska miljöerna samt det starka ljuset inverkade positivt på Zorns inspiration framgår av Emmas brevskrivande: ”Anders målar och målar och är så ifrig att jag ej tror att vi komma att resa om fjorton dagar som jag sist skref” heter det i ett brev hem till modern Henriette den 22 februari. Emma fortsätter: ”Anders modeller två små arabpojkar hålla ett fasligt lif på terassen”. Boëthius fördjupar bilden i sin bok från 1949: ”Zorn och Thegerström hade på en månad hyrt ett moriskt hus till ateljé. Det var omöjligt att få en modell, som ville stå utomhus, men i ’det moriska huset’, som de kallade sin arbetsplats, fanns en takterrass, som möjliggjorde friluftsmålning. [...] Emma Zorn skrev till fru Henriette Lamm den 12 februari att ’de äro förtjusta och flitiga. Ha två modeller om dagen och arbeta vildt’. Huset var helt omöblerat; en matta och två kuddar samt två arabiska vattenkrus var hela inredningen”.

Det mesta talar för att katalognumret är utfört i det s.k. ”Moriska huset” eller närmare bestämt på den omtalade takterrassen. I Zornsamlingarna, Mora finns bevarat en frisk friluftsstudie föreställande en arabgosse med röd huvudbonad som sitter uppkrupen på takterrassens avgränsande murverk. Den koloristiskt finstämda akvarellen (45 x 30 cm) är utförd i den för Zorn så typiskt begränsade paletten där två nyanser av blått utgör himmel och hav och den vitkalkade muren är markerad genom det obemålade utsparade vita akvarellpappret. Den enda egentliga färgaccenten utgörs av gossens huvudbonad, vilken i denna komposition spelar samma roll som Moradräktens röda hårband skulle komma att göra i ett flertal av konstnärens senare oljemålningar med allmogemotiv från hembygdens Dalarna. Akvarellens titel Said, inplacerad i blyerts i nedre högra hörnet av konstnärens egen hand, låter göra veterligt att detta var gossens namn.

Det torde inte råda några tvivel om att Zornsamlingarnas akvarell är en direkt förstudie till föreliggande katalognummer. Enligt Boëthius var Daiduscha, ”en kabylkvinna bakom vilken en negress står”, den första akvarell som Zorn utförde i ”det Moriska huset”: ”Den fullbordades den 18 februari och han hade då redan lagt upp en annan, en stor interiör av gården”. Den stora gårdsinteriör som omnämns av Boëthius är även den upptagen i litteraturen under titeln Daiduscha (Hans Henrik Brummer, Till ögats fröjd och nationens förgyllning – Anders Zorn, 1994, avbildad helsida i färg sid 103) och är i detta sammanhang intressant. Den mörkhyade mannen, i vit klädedräkt och huvudbonad, som skymtar fram i dörröppningen torde nämligen vara identisk med den cigarettrökande modellen i auktionens akvarell.

Mycket litet är känt om denna akvarell. Boëthius verkförteckning lämnar exempelvis få uppgifter. Den av Boëthius upptagna akvarellen Sadi bör vara identisk med förstudien Said då måtten stämmer överens samt att den uppges ingå i Zornsamlingarna. Det är emellertid svårt att avgöra huruvida de i samma avdelning upptagna akvarellerna Negrer (inköpt av sir Ernest Cassel) eller Arabgossar (privat ägo) är identiska med katalognumret då såväl uppgifter om format som reproduktioner saknas i förteckningen. Mycket talar dock för att katalognumret tillhör de verk från perioden som skeppades till London för att möta efterfrågan hos en besutten samt kvalitetsmedveten skara konstsamlare.