När Latin Kings skiva "Välkommen till förorten" kom ut 1994 slog den ner som en bomb i svenskt musikliv. Egentligen borde det inte alls ha varit någon överraskning - hip-hopen var en väletablerad musikgenre i USA och likaså i stora delar av världen. Men med Latin Kings blev det som att dra in andan med frisk luft. Det var uppenbart: att rappa på svenska hade aldrig låtit bättre, hårdare eller eller mer tajmat än så.

Karin Mamma Anderssons målning från 1996 har samma titel som genombrottsskivans hit: "Kompisar från förr". Släktskapet med det stockholmska hiphop-bandet är kanske långsökt. Men ändå inte. Att växa upp i periferin och - utan att veta ordet av - befinna sig i centrum, fundera över resan och minnas vännerna från färden, är något som slår an en ton oavsett om avresepunkten är Luleå eller förorten Rinkeby.

De tre väninnorna, klädda i tafatta klänningar med vag anknytning till sextiotal, far med hastighet nedåt (se flickornas hår som rör sig uppåt likt ljuslågor!). Bildrummet är som ett schakt, ett kaninhål ner i en okänd värld. Trots farten och den osäkra landningen tycks flickorna vara vid gott mod. Förtröstan - det kommer att gå bra!

Måleri av Mamma Andersson från den här tiden kännetecknas motiviskt dels av närmast förundrade och inlevelsefulla skildringar av små barn (hennes egna!) och dels av existentiella teman, som i det här verket. Att färdas, att våga släppa taget och ha modet att trampa på trots osäker terräng. Eller som i "Kompisar från förr" - ingen terräng alls.

Karin Mamma Andersson tog ett kliv i måleriet som knappast någon trodde var möjligt i mitten av nittiotalet. Med ett beundransvärt tunnelseende i förhållande till det målerifientliga konstklimatet, vidhöll hon ett klarsynt och hungrigt förhållningssätt till såväl svenska 1900-talsmästare som Brueghel och Goya. Ur detta föddes något som alla tycks ha väntat på utan att veta om det. Idag älskas hennes kärva och drömska verk inte bara i Sverige, utan även många många mil bort från Luleå.