Renate Bauer

Renate Bauers bildrum är trånga och tycks belysta av skoningslösa lysrör. De varelser som dväljs i hennes rum, till lika delar besläktade med Lena Cronqvists osköna familjemedlemmar som med Otto Dix krassa skildringar av storstadens existenser. I auktionens stora målning befinner sig två gestalter, en man och en kvinna, i ett välordnat kaos av fullkomligt obegripligt bråte. Klossar, båtliknande former och kott-bumlingar. De två, vända mot varandra, ger oss ingen vägledning, utan verkar förvirrade på ett uppgivet sätt. Utan större kamp försöker de finna sig tillrätta. En mer oroande och knivskarp bild av människans vilsenhet får man söka länge efter. Det får möjligen i så fall får i litteraturen. Kanske Kafka.
Så här skrev Lars Nittve om hennes konst 1983: "..det är stilen som slår an den galghumoristiska tonen och som bidrar med en välgörande distans – Det är kanske den som till sist gör dem (målningarna) så bra."
Han var inte den enda som uppfattade hennes skarpsinne och originella begåvning. En av Sveriges främsta efterkrigskonstnäre,r P O Ultvedt, såg Renate Bauers första separatutställning på Galleri Händer. Till henne hade han då sagt: "Det finns bara två sådana konstnärer som du som föds vart 100:e år."

Det andra verket som ingår i Ian Hellströms samling heter "Killar växlar ständigt ålder". Vad hon menat med det kan vi bara gissa. Men en målning från samma separatutställning beskriver Renate Bauer själv på ett sätt som kanske kan ge vägledning: ”På den första separatutställningen/…/ visade jag mongoloider på ett apberg som pillade på varandras kön. Det är ett porträtt på killarnas brudar på Mejan. ”
Hennes drastiska sätt att beskriva sin närmste omgivning förstärker bilden av en konstnär med en sällsynt förmåga att genomskåda våra mänskliga och löjliga apkonster. Rädslor som driver oss och längtan som river inom oss. Sådana konstnärer brukar skrämma sin samtid – och älskas av senare generationer. Tänk bara på Edvard Munch, Vincent van Gogh, Ernst Josephson och inte minst Elis Eriksson. Alla särlingar, men alla män.
Renate Bauers målningar kan definitivt kännas igen i detta tidlöst och skoningslöst iakttagande släkte. Detta släkte ska vi vara tacksamma för.