Mårten Andersson

I en utställningskatalog från Bollnäs museum från 2004 beskrivs konstnären träffande, ”Mårten Andersson har kallats för Noderns Chagall, själv nöjer han sig med "kolorist”. När man läser om Mårten Andersson och studerar hans konstnärskap inser man att det är nog precis så det är, han har gått sin egen väg och man kan egentligen inte placera honom i något speciellt fack, något som vi ofta så gärna vill. Som ung beundrade han Isaac Grünewald och påverkan finns från andra starka kolorister som Bror Hjorth, Sven Erixson och Vera Nilsson. Liksom Bror Hjorth och X:et fann Mårten sina motiv i hembygden där dans och musik var en del av livet. I Mårten Anderssons måleri förvandlas hembygden till saga och drömmar där fantasin får fritt spelrum. När Mårten förstod vilken kulturskatt som gömde sig i gårdarna i Hälsingland kom han att använda allmogekonsten, skrönorna och människorna i konsten och har alltsedan dess återkommit och varierat motiven. Hälsingland blir exotiskt och fyller alla hans drömmar.
Mårten Andersson föddes 1934 i Freluga, ca 7 mil från Bollnäs i Hälsingland. Hans far var en frihetslängtande själ som försörjde sig som snickare, plankstrykare och målare. Han målade gärna motiv med älgar på myr och vackra solnedgångar, men han tyckte att det var svårt med älgarna så hans ende son fick tidigt rycka in och hjälpa till. Lärarna i Sörängs skola insåg att den unge Mårten hade talang och såg till att han hamnade på målarkurs hos Bollnäskonstnärerna Per Englund och Fritiof Strandberg. Som 18-åring begav sig Mårten till Stockholm och kom in på Konstfacks linje för dekorativ konst, där han blev kvar i två år. På somrarna fick han arbeta hos Jerk Werkmäster i Rättvik, en viktig inspiratör som kom att visa honom vägen till det seriösa måleriet. När skolan var slut tog Mårten med sig vännen Lennart Jirlow till Italien och de skrev in sig på den Fria Akademien i Florens. I Toscana fann Mårten Andersson hela västerlandets konsthistoria och insåg att den hälsingska provinsialismen och arvet från bonadsmålarna, Lim-Johan och Haaken Gulleson var Sveriges svar på italienarnas Botticelli, Donatello m fl. Italien blev en avgörande upplevelse för Mårten Andersson som återvände till Freluga i Hälsingland och fann att hans motivvärld gick alldeles utmärkt att kombinera med det italienska arvet. Varje målning som Mårten Andersson skapar har en alldeles egen historia, han leker med olika tolkningar och perspektiv som gör betraktaren lite rådvill och osäker. Skönheten hos de älskande klingar plötsligt falskt när man inser att de dansar livets ödesdans. Metaren som Mårten Andersson varierar, en skör genomskinlig person som fiskar efter sitt eget öde. Mårten Andersson vänder och vrider på såväl temat livslust som ensamhet. Den existentiella ensamheten är allas följeslagare under livet och den ruvar även bakom glada starka färger såsom rött, blått och gult som utgör grunden i Mårten Anderssons palett.
”Odjuret” (första versionen) hör till Mårten Anderssons mest berömda verk och är utförd redan 1961, en tid då Mårtens måleri exploderar i färg och poesin och sagan vävs samman, det är då han hittar en väg att tolka det som verkligheten ofta förnekar. Här finns symboliken med det metande paret som stirrar ut i intet och fiskar efter sitt öde, ännu är ovetande om vad som komma skall. Odjuret, vars hemska tänder, vassa horn och vässade klor skulle kunna ha varit skrämmande, men Mårten Andersson hänger ängsblommor runt halsen och det förvandlas till en trygg plats på vars rygg det metande paret lugnt kan segla in i framtiden. Palmbladen och det orientaliskt inspirerade täcket med tofsar på odjurets rygg vittnar om konstnärens vurm och drömmar om det fjärran exotiska landet. 22 år senare, 1977 återkommer Mårten Andersson till motivet i en mindre version där odjuret nått fram till bergets kant vid havet och endast den metande mannen finns kvar, sittande på ett blått isberg, kanske en symbolisk vink om att varje människa är en egen ö, till syvene och sist ensam på jorden.