"Studio 54", 1977-81
Signerad Hasse Persson och numrerad 1/12 a tergo. Silvergelatinfotografi, bildyta 29 x 44,5 cm.
Moscow Museum of Modern Art, ”Hasse Persson: Real/Unreal”, 2006.
Kulturhuset, Stockholm, ”Hasse Persson: Real/Unreal”, 2006.
Platsen är Studio 54 och året är 1978. Fotografen Hasse Persson är en av en handfull fotografer som finner nåd hos klubbägaren Steve Rubell. Från sin position uppe på en hög stolpe pekar han: Du får komma in idag! Och du, och ni tjejer där borta - eller jaha var det killar, whatever, move ahead! Och sedan pekar han på Hasse. Inte nog med att han passerar nålsögat bland hoppfulla, uppklädda och festsugna. Han får dessutom föreviga några febriga ögonblick av de totalt omkring tusen legendariska bacchanaliska nätterna på 254 West 54th Street.
Visst var där kändisar: Andy Warhol, Gina Lollobrigida, Brooke Schields, Madonna, Calvin Klein, Lauren Hutton, fotomodeller, politiker. Men inte bara.
Det räckte med att man såg cool ut, hade en egen stil och framför allt, att man höll stilen. Jag såg aldrig något bråk trots att det var över 2000 gäster varje natt och drogerna flödade. Jag kunde hjälpa in kända svenskar, t ex våra mest kända idrottsmän, som hört talas om Studio 54 och gärna ville uppleva stället utan att behöva stå i kö i timmar. En gång tog jag med rockstjärnan Ulf Lundell. När han fick se folkhavet och intensiteten på dansgolvet så vände han och gick hem till min stora besvikelse..
På mina bilder ville jag inte ha med kändisar, utan anonyma ansikten. Anledningen till att Steve Rubell lät mig fotografera obehindrat var förmodligen att han ville sprida legenden om Studio 54 till Europa. En av få andra som fick fotografera var Volker Hinz från tyska STERN. Så det finns relativt få bilder inifrån Studio 54, vilket kan ha bidragit till mytbildningen kring stället.
Bildens uttryck upplevs som kongenial med tekniken. Mörkret måste ha gjort goda råd dyra och Hasse valde en exponeringstid på 30 sekunder. På det la han en blixt. Resultatet blev en sorts dubbelexponering med ett alldeles skarpt moment och ovanpå det, rörelse. Den långa exponeringstiden vittnar om att sällskapet på bilden tog det ganska lugnt. Stämningen är mycket speciell, en sorts förhöjd livskänsla blandad med dekadens. Gränserna är utsuddade mellan stillhet och rörelse, ljus och mörker och mellan manligt och kvinnligt. I sanning en mycket speciell subkultur. Bildmässigt hörs ekon från tysk expressionism från 1920-talet: Otto Dix, Ernst Ludwig Kirchner. Högt i tak, men till priset av missbruk och alienation. Hasse Perssons fotografi är ett unikt vittnesmål från ett fascinerande sediment från 1900-talets brokiga jordlager. Fotografiet ställdes ut på Camera Obscura i Stockholm 1979.