Lucio Fontana
"Concetto Spaziale, Attese"
Signerad l. Fontana a tergo. Utförd 1961. Akvarell på duk 22,5 x 16 cm.
Proveniens
Inköpt på Galerie Iris Clert, Paris 1961 av nuvarande ägare.
Utställningar
Galerie Iris Clert, Paris, "Concetti Spaziali", november 1961.
Övrig information
Konstverket kommer att registreras i Archive Fondazione Lucio Fontana, Milano 2012. Certifikat kommer att inkluderas i försäljningen.
Lucio Fontana skrev 1965
"I do not want to make a painting:
I want to open up space...
I make a hole in the canvas
and the infinite comes through."
Det aktuella katalognumret förvärvades av nuvarande ägare 1961 på Galerie Iris Clert i Paris på utställningen “Concetti Spaziali”. Lucio Fontana hade dessförinnan ställt ut på den idag legendariska och mytomspunna utställningen "Micro-Salon d’Avril" som den radikala och beryktade galleristen Iris Clert genomfört redan 1957. Det började med att Iris Clert var rasande för att hennes "Poulins" (gullegrisar) Yves Klein och Jean Tinguely refuserades till de stora konstsalongerna i Paris och bestämde sig för att göra en "Micro-Salon" som hämnd. 123 konstnärer deltog med konstverk som alla var i miniformat, inget större än ett vykort. I galleriets enda rum hängde Iris och Yves Klein upp alla konstverken, två från varje konstnär. Bland de deltagande fanns Pierre Alechinsky, Karel Appel, Jean Arp, Arman, Enrico Baj, Salvador Dali, César, Corneille, Max Ernst, Yves Klein, Jean Fautrier, Lucio Fontana, Gromaire, Hartung, Hundertwasser, Asger Jorn, Kricke, Laubiès, Manessier, Michaux, Mubin, Penalba, Picasso, Pignon, Quentin, Marie Raymond, Riopelle, Singier,Takis, Dorothea Tanning, Tinguely, Tsingos, Victor Vasarely, Wilfredo-Lam….Det blev succé, alla tidningarna skrev om utställningen, alla Paris konstkritiker trängdes för att få komma in på vernissagen tillsammans med hela konstetablissemanget! Iris Clert skapade ett litet galleri med stora muskler som kom att tala om sig och skapa rubriker varje år ända fram till 1971 då hon stängde igen.
Galerie Iris Clert öppnade 1957 på 3, Rue des Beaux-Arts och vernissagen för "Micro-Salon d’Avril" skedde den 12 april samma år. 1961 flyttade Iris Clert sitt galleri till 28, Faubourg St-Honoré och i slutet av året arrangerade hon utställningen "Concetti Spaziali" med Lucio Fontana. Det var också då som nuvarande ägare förälskade sig i den avancerade och för tiden otroligt avant garde-målningen med de två snitten! Att det blev just just det lilla intensivt orange-röda konstverket berodde på de ”spänstiga snittens melodi", två skickligt applicerade snitt av Fontana som precis börjat ”snitta” sina dukar för att nå ut i rymden!
Det var heller ingen tillfällighet att det var just Iris Clert som lanserade Fontana i Paris, det var hon som förde fram dåtidens nya konstnärer med klart idébaserat och existenciellt förhållande till konsten. Många av hennes konstnärer blev sedermera några av 1900-talets främsta och mest kända; Yves Klein, Tinguely, Fontana, Takis m fl. Iris Clert var en eldsjäl som hade många strängar på sin lyra, man talade om att hon var ”född i Grekland och adopterad av Paris”. Redan tidigt betraktade hon mode som konst och det var i hennes galleri som den spanske arkitekten Paco Rabanne hade sin första utställning genom en uppvisning av sina avantgardistiska kreationer utförda av metallplattor, plast och läder. Hon sa ofta; ”Konst måste vara spännande, men också något nytt, det måste ruska om. I verkligheten duger ordet konst inte längre, vi måste ha nya ord". Till konstkritikerna som flockades runt galleriet och hennes person kunde hon utbrista; "- Nu är jag trött på alla upprepningar, på alla de urvattnade tingen inom konsten som inte är något nytt. Allt börjar bli så trist - bara trist. Därför är den som verkligen har något nytt att komma med alltid välkommen”.
Fontana började redan 1947 att kalla sina experiment för Concetto Spaziale. 1952 började han med sina ”Pietre” där han smälte samman måleri och skulptur genom att applicera tjocka färglager på duken och sedan lägga ett collage med färgade glasbitar. I sina ”Buchi” perforerade han sina dukar för att bryta det tvådimensionella och för att söka rymden bakom tavlan genom hålen. 1957-1958 började Fontana med snitten, ”Tagli”. Han "renade" dukarna med en matt, monokrom färg, ofta vattenbaserad, för att få fram den rätta helmatta strukturen. Denna rening medförde att betraktaren kunde koncentrera sig på snitten. Målningarna blev inte bara yta utan också objekt, Fontana suddade ut gränserna mellan måleri och skulptur och gav de båda teknikerna nya dimensioner.
1966 uttalade han sig; "Som konstnär, då jag arbetar med någon av mina perforerade dukar har jag ingen önskan att skapa en målning, jag vill skapa en öppning för rymden, skapa en ny dimension åt konsten, binda den till kosmos, så som det ändlöst fortsätter bakom målningens avgränsning. Med min nyskapelse med hål borrade genom duken i upprepade formationer har jag ingen önskan att dekorera en yta, utan tvärtom att bryta upp dess dimensionella begränsningar. Bakom perforeringarna väntar oss en nyvunnen frihet för tolkningen, men också och lika oundvikligt, ett slut för konsten".
Formgivare
Fram till 1940-talet levde och verkade Lucio Fontana i Italien och Frankrike, men vid utbrottet av andra världskriget reste han till Argentina. I Buenos Aires på Academia of Altamira, föddes hans idéer kring Spazialismo, den konstnärliga rörelse som Fontana grundade och som kom att spela en mycket viktig roll i hans fortsatta konstnärskap. I sitt manifest från 1946, Manifesto Blanco, uppmanade han konstnärer och likasinnade att frångå det traditionella och akademiska i konsten och våga inkludera ny teknik och vetenskap för att skapa en fjärde dimension.
En stor del i Fontanas dragningskraft var hans förmåga att sammanfoga just skulptur och måleri. Hans val av former var inkonsekvent under hela hans karriär, från geometrisk perfektion till mer svårdefinierbara former. Det handlade inte om snitten eller punkteringarna i sig, utan om processen att nå dit. Fontanas verk var en produkt av sin tid, oavsett val av medium eller teknik.
Redan 1947 började Fontana arbeta med konceptet Concetto Spaziale. Några år senare tillkom hans Pietre där han smälte samman måleri och skulptur genom att applicera tjocka färglager på duken och sedan lägga ett collage med färgade glasbitar. Kort därefter följde en period med Buchi, en perforering med hål i duken för att bryta upp det tvådimensionella och för att söka rymden bakom målningen. I slutet på 1950-talet var det dags för Tagli, snitten som tillsammans med Buchi blir de former som han sysselsatte sig med fram till sin död 1968. Genom Concetto Spaziale lyckades Fontana sudda ut gränserna mellan måleri och skulptur.
De första Tagli utfördes på sensommaren och hösten 1958 när Fontana var nästan 60 år gammal. Dukarna fylldes av små diagonala snitt fördelade i grupper. Fontana experimenterade med både storlek och form på Tagli. Med tiden blev snitten färre och kraftfullare. För att få fram den rätta effekten var konstnären ytterst noggrann med själva ytan på duken och ”renade” den först med en matt, ofta vattenbaserad, monokrom färg. Verken med ett snitt är märkta ”Attesa” och dukarna med multipla snitt är märkta med pluralformen ”Attese”. Betydelsen ”förväntan eller hopp” ger ytterligare en dimension till verket. Fontana klädde bakstycket med ”telleta”, remsor av djupt svart väv, för att skapa illusionen av rymd och tomrum bakom snittet. I Tagli förenas destruktion och skapande. Varje snitt i duken är utfört i en enda beslutsam och oåterkallelig rörelse. Samma fysiska rörelse som kraftfullt resulterar i en skada i duken öppnar samtidigt upp ett helt nytt skulpturalt och spatialt perspektiv ut i den svarta oändligheten bakom dukens yta.
Fontanas konstnärliga resa med Tagli och Buchi sammanföll med 1960-talets rymdkapplöpning. Den yttersta gränsen för människans möjliga färd ut i kosmos hade tänjts ut och 1961 blev Yuri Gagarin den första människan i rymden.
"Som konstnär, då jag arbetar med någon av mina perforerade dukar har jag ingen önskan att skapa en målning, jag vill skapa en öppning för rymden, skapa en ny dimension åt konsten, binda den till kosmos, så som det ändlöst fortsätter bakom målningens avgränsning. Med min nyskapelse med hål borrade genom duken i upprepade formationer har jag ingen önskan att dekorera en yta, utan tvärtom att bryta upp dess dimensionella begränsningar. Bakom perforeringarna väntar oss en nyvunnen frihet för tolkningen, men också och lika oundvikligt, ett slut för konsten". (Lucio Fontana, 1966)
Fontana kom att ställa ut vid ett flertal tillfällen i Sverige på 1960-talet. En av hans främsta beundrare var galleristen Pierre Lundholm på Galerie Pierre i Stockholm som dels arrangerade utställningar 1964, 1967 och efter Fontanas bortgång 1971, men också tillhandahöll verk av Fontana för direktförsäljning året runt. Fontana hann även med att ställa ut på Svensk-Franska Konstgalleriet 1965 och delta i en stor utställning på Moderna Museet 1967 i Stockholm på initiativ av Pontus Hultén. Hans måleri uppskattades av de mest avancerade samlarna, men den breda publiken fann de sönderskurna dukarna märkliga och obegripliga. Idag hyllas Lucio Fontanas avancerade och omvälvande konst av hela världen.
Läs mer