Olle Bærtling

Olle Bærtling var mycket inspirerad av rymden och science-fiction. Man kan finna många paralleller med rymdens oändlighet och mystik i Bærtlings konst. Hans svarta diagonallinjer och färgfält har ingen yttre gräns, utan de fortsätter utanför verkets fysiska yta. Olle Bærtlings konstnärskap innehöll ett stort mått av upptäckarglädje då han ville visa på hur dessa nya former och färger kunde påverka oss.
Det har alltid varit svårt att på ett enkelt sätt placera Olle Baertlings konstnärskap i en specifik –ism eller konstnärsgruppering i den svenska konsthistorien. Han var en självständig konstnär som stakade ut sin egen väg både i livet och i konsten. Olle Baertling upplevde länge att det fanns ett motstånd mot hans konst, han var ”den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla”, i Sverige. Många konstnärer har förstås upplevt motstånd då de innovativt och nyskapande presenterat något nytt för publiken, men i Baertlings fall kan man kanske känna att det var orättvist och småsint eftersom han till skillnad från många av de samtida konstnärerna nådde långt utanför sitt hemlands gränser redan under sin livstid. Med utställningar över hela världen från 1950-talet och fram till sin bortgång 1981 placerar sig Baertling på en egen internationellt känd nivå som svensk, där man kan nämna några få andra som t ex Öyvind Fahlström och Claes Oldenburg.

1950-talet var Olle Baertlings viktigaste decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med den nya på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade Baertling i sitt ”stall” av konstruktivister”. Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. När Baertling väl försvurit sig åt det nonfigurativa, börjar han ”konstruera” tavlor. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta, allt som fanns i bildytan förs ut i ramkanten och vidare.

Olle Baertling ville inte omskapa världen. Men han ville locka fram dynamiska krafter som vi individer kan styrkas av efter eget behov och egen förmåga. Man har beskrivit honom som en humanist som skapade ett eget universum. Till skillnad från modernisterna i början av 1900-talet ville han inte förändra världen med sin konst. I en artikel i tidskriften Arkitektur skriver Baertling: ”Den skapande konstnären är fri och måste vara i sitt skapande. Han har intet att göra med något annat, det sociala, det politiska etc. Överhuvudtaget intet att göra med samhället och dess kompromisser. Han har bara att göra med den inre verkligheten, de krafter som styr allt, osynliga, men icke desto mindre människans största kraftkälla och verkliga realitet, förutsättningen för allt framåtskridande, skapare av den kultur vi kallar vår.”

På 1970-talet briljerar han i sina dukar, färgvalen är säkra och formen självklar. Det är också nu som de stora projektens tid infaller, efter en rad internationella utställnignar i New York, Chicago och Los Angeles i slutet av 1960-talet utför han flera offentliga uppdrag i Sverige, t ex konstplaneringen av Stockholms Universitet i frescati och den textila ridån för Kulturhuset i Stockholm. Utställningarna fortsätter att avlösa varandra i utlandet, separatutställningar i Kanada och i Västtyskland samt flera offentliga uppdrag, nämnas kan ett projekt till en 45 meter hög skulptur för centre Pompidou som inköpte prototypen "Yayao", höjd 5,25 meter. Mest spektakulärt var nog projektet för telekommunikations i Abu Dhabi i Förenade Arab-emiraten som önskade ett tre hundra meter högt torn, vilket utfördes i kontakt med mosaik under havsytan och ett hotell med restaurang. "Ayar" är med sina 6 färgfält väl balanserad och utstrålar det unika genomförandet av färg och form som Baertling är helt unik med i världen, än idag.