Olle Bonniér
"Pulserande dubbelmembran"
Signerad O.B. och daterad -48. Duk 110 x 178,5 cm.
Utställningar
Nordiskt Konstcentrum, Sveaborg, "Konkret i Norden 1907-1960", kat nr 138.
Dansmuseet, Stockholm, "Konkret-rörelser i nordisk konst under 1900-talet", 27 april - 3 maj 2001, kat nr 7.
Norrköpings Konstmuseum, 21 mars-23 maj 2004, "Det imaginära & det konkreta".
Malmö Konstmuseum,13 juni-5 september 2004, "Det imaginära & det konkreta". Avbildad i katalogen helsida i färg sida 34.
Litteratur
Thomas Millroth, "Olle Bonnier", 1995, avbildad i färg sid 76.
Övrig information
Bonniér var väl förtrogen med den internationella konkretismen, men han bröt snabbt med dess begränsningar. I hans verk finns en schamanistisk, ja, magisk, kvalitet; men också tankar om att verket inte enbart är vad som syns inom bildytan. Det kan associera till ljud, ljus, och framför allt sträcka sig lång utanför sina gränser.
År 1943 hade han skissat på ett membran mellan Kungstornen i Stockholm, och han målade monokroma ytor; allt detta antydde andra djup än de vanliga och konstverken som förmedlare mellan olika dimensioner, världar, associationer. Han bröt starkt mot en traditionell bildsyn och var också en av våra djärvaste modernister, helt egensinnig.
År 1948 var membranens år. Då tillkom en märklig svit om sjutton kritteckningar med elliptiska membran. Dessutom målade han då två av sina märkligaste verk, ”Pulserande dubbelmembran” och ”Konkretion 15”, den senare mest känd som ”Big American Hot”.
Begreppet membran antyder en tunn hinna, en gräns, en skiljevägg, som också förbinder framför och bakom, innanför och utanför.
Klangligheten, musikaliteten är uppenbar. Det går även för improviserande musiker att tolka och framföra dessa verk; precis som det följande årets mästerverk, ”Pling” och ”Plingeling”. Här är Bonniér en internationell föregångare för det grafiska partituret.
”Pulserande dubbelmembran” är laddad med koloristisk precision och starka kontraster. De röda och svarta ytorna spänner mot varandra i böljande linjer, det gula och vita antyder gälla ljud. Och så vidare.
Lägg också märke till hur suveränt Bonniér låter dessa elliptiska former sträcka sig långt utanför bildytan. Vi ser bara en liten bråkdel av en större böljande rörelse i sidled och djupled, för det är öppet hur formerna vrider sig i rummet.
Denna öppna form hade sin mästare i Bonniér flera år innan Olle Baertling anammade den. Se bara hur konsekvent han klipper av formerna för att understryka deras utsträckning.
I ”Pulserande dubbelmembran” ser vi ett av den svenska 1900-modernismens märkligaste verk, han öppnar rummet, gör det dynamiskt, mångformigt, varierande och omöjligt att fastställa. En föränderlig klangvärld, till och med en uppmaning att likt en musiker om och om igen närma oss och tolka detta rum.
Thomas Millroth
Författare, konsthistoriker, kritiker
Formgivare
Olle Bonniér föddes 1925 i Los Angeles. Han utbildade sig vid Tekniska skolan och studerade för Isaac Grünewald och gjorde flera studieresor till Europa. Bonniér utryckte sig nonfigurativt och var intresserad av färgernas och formernas dynamik. Han hade sitt stora genombrott med utställningen ”Ung konst” hos Färg och Form där dåtidens radikala ungdomar förenades i en intellektuell sammanslutning som kom att kallas ”1947 års män”. En något missvisande benämning eftersom det uteslöt den enda kvinnliga konstnären på utställningen, Randi Fisher. I övrigt deltog Lennart Rodhe, Karl-Axel Pehrson, Pierre Olofsson, Olle Gill, Lage Lindell, Armand Rossander och Uno Vallman samt skulptörerna Liss Eriksson och Knut Erik Lindberg. En handfull av deltagarna fokuserade på det rent konkretistiska, Bonniér var en av dem. Han målade till en början färgstarkt, och sedan med mer kontrasterande färger, ofta svart-vitt. Under 50-talet övergick han till ett mer poetiserande måleri. Olle Bonniér är tveklöst en av Sveriges främsta företrädare för konkretismen.
Läs mer