Otte Sköld

Våren 1920 anlände Otte Sköld Frankrike och Paris. Resan som gått via Le Havre var finansierad av konsthandlaren Gösta Olson. Denne hade år 1918 grundat Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm och hade som första konstnär i sitt ”stall” knutit till sig Otte Sköld .Upplägget bestod i att Olson bekostade Skölds vistelse med tio tusen franska francs om året mot att i gengäld få ensamrätt till konstnärens produktion under åren 1920 och 1921. I ett brev till Gösta Olson författat av Skölds hustru Arna (daterat den 24 februari 1920) lägger Otte till följande hälsning: ”Jag är glad för den changse du givit mig, för att komma ut igen i världen”. I Paris hade Otte funnit en ateljé med ett rum vid rue d’Ulm. Härifrån flyttade man så småningom till rue Boulard, rue Ernest Cresson (där auktionens motiv är taget) samt slutligen boulevard Pasteur.

Jonas Gavel skriver i katalogen till ”Otte Sköld” (utställning på Liljevalchs Konsthall respektive Norrköpings Konstmuseum 1998-1999): ”Parisåren blev de lyckligaste i Ottes och Arnas liv, även om den enorma framgången med hans första och enda separatutställning på Svensk-Franska hösten 1921 medförde en svår depression 1922. […] Den första februari 1921 skriver han till Gösta Olson: ’Hälst ville jag aldrig mer göra det, ty jag behöver väl icke säga att det är dynga det jag gör, fast det är lika gott som mycket annat – men det är ingen tröst må du tro, tvärt om’. […] När sedan Gösta Olson skickat honom pressklipp (11/10 1921) med kritikernas kolossala beröm, blir han alldeles tillintetgjord: ’Men det är ju alldeles för djäkligt – och det svarar ju inte alls till dyngan de skriva om. –Det måste för himmelens skull finnas några gränser också. –Tänk dig också vilken avundsjuka och ondska bland kamrater. –Jag har icke kunnat måla rädd för att det icke ska bli ’genialiskt’ och ’gott’ nog!..’. Men snart morskar han upp sig: den 21 oktober tackar han Gösta Olson för flera fotografier och urklipp m.m. ’Det roade mig att höra! […] Några stora målarbegåvningar finnes icke i vår tid. Picasso och Derain äro de bästa ungdomarna. Den förste har ju till och med målat saker som äro goda’ ”.

Det är vid den här tiden som Sköld arbetar med de motiv som kommit att bli några av konstnärens mest eftertraktade. Rolf Söderberg skriver i ”Otte Sköld”, 1968: ”Redan den första parisdagen våren 1920 ställde sig Otte och målade utsikten från Hotel Odessa, ett ännu av svenska artister gynnat tillhåll i hörnan vid boulevard Edgar Quinet i Montparnasse. En av hans stora ambitioner blev att fånga stadens ansikte, dess topografi. […] De första utsikterna är metalliskt blanka och skarpa. De nära husen bildar täta kulisser, som tycks förneka allt bakomliggande. Av dessa i dubbel bemärkelse klassiska verk är Moderna museets stora ’Hustak i Paris’ från 1921 det mest berömda. […] Paris hus hade på 20-talet denna grå hinna, lagrad sedan Napoleon III, som kulturminister Malraux nu låtit tvätta bort. Otte blev en mästare att gradera tonskalor i gråvitt, gråblått och rödbrunt”. Sköld kommenterade det hela själv enligt följande i radio på 1950-talet: ”Grått, ockra, brunt i kallare och varmare toner, och i verkligheten ger dessa dova färger ofta lika mycket av koloristiskt spel som spektralfärgernas högre klanger rött, orange, gult, grönt, blått, etc”.

”20 Rue Ernest Cresson” ingår i denna svit av verk där Sköld avbildar Paris topografi med husgavlar, tak och skorstenar. På sedvanligt sätt är det en stadsbild i avsaknad av figurstaffage där byggnaderna står i centrum. Målningen har sedan dess tillkomst varit flitigt utställd i, inte minst, internationella sammanhang vilket framgår av den imponerande samlingen utställningsetiketter a tergo. En av målningens tidigare ägare var den framstående konstsamlaren direktör Fritz H. Eriksson i Stockholm. Erikssons samling (vilken upptar inte mindre än fem sidor i ”Konst i svenska hem”) innehöll betydande verk av några av Sveriges främsta konstnärer under 1900-talet i form av Isaac Grünewald, Nils von Dardel, Einar Jolin och Carl Kylberg m. fl.