Leander Engström

Leander Engström är en omistlig pusselbit i det konsthistoriska läggspel som utgör modernismens genombrott i svensk konsthistoria. Född och uppvuxen i hjärtat av Norrlands inland präglades Engströms uppväxt av hårda omständigheter samt ständigt hotande armod. I unga år axlade Engström det oombedda ansvaret att försörja familjen då fadern drabbades av slaganfall. Leander som hade en fast tjänst vid Sundsvalls Tidning, först som springpojke men så småningom som kontorist, stod som garant för familjens inkomst. Den intellektuella stimulans som frodades på redaktionen kom att bli avgörande för Leander Engström.

Lyckligtvis för Engström fanns en jämnårig aspirerande målare i staden: Hadar Jönzén. De båda ”fann varandra” och målade tillsammans. Sommaren 1905 reste de till Stockholm där de besökte såväl Nationalmuseum som Konstnärsförbundets jubileumsutställning. Åke Fant skriver följande i ”Leander Engström”, 1987: ”Viktigare för båda blev mötet med Helmer Osslunds konst, då han hösten 1905 ställde ut i Sundsvall. I honom såg de en målare som i modern bild hade skildrat deras egen norrländska natur. De träffade honom i samband med utställningen och gjorde upp planer om en gemensam målarresa till Lappland följande sommar. Osslund har berättat för [Nils] Palmgren, att han redan då upplevde begåvningen och intensiteten hos den nittonårige Leander Engström”.

Leander Engström besökte så gott som varje dag Osslunds utställning och på kvällarna träffades Osslund och Engström vanligtvis på Knaust. Osslund berättade om sina öden och äventyr, om de länder han sett, om Gauguin och Richard Bergh och om skönheten som stod att finna i Lapplands orörda natur. Samtalen bar frukt och Engström bestämde sig för att bli konstnär. Vid nyåret 1907 sade Engström och Hadar Jönzén upp sig från sina arbeten och begav sig till våren ut i fjällvärlden för att måla. Vid Abisko mötte de Helmer Osslund som fick stort inflytande på deras måleri.

Det stod nu alltmer klart att Leander Engström skulle välja den konstnärliga banan. Efter studier vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1907-08 samt för Matisse i Paris återvände Engström i maj 1909 till Sverige. Under denna korta sejour ägnade sig Engström främst åt landskapsmåleri i den norrländska fjällvärlden innan han åter vände mot Paris för fortsatta studier.

Hemkommen från Paris försommaren 1912 förlovade han sig med Maria Edlund. Landskapsmotiven kompletterades nu allt mer av sensuella modellakter, med största sannolikhet inspirerade av den unga hustrun. Paret förde en ambulerande tillvaro där man bodde i Gränna och Ragunda innan man i samband med giftermål hösten 1913 slog sig ned i Stockholm.

Dam med ros och solfjäder är utförd 1914, samma år som konstnärens tvillingpojkar föddes, och torde därmed vara utförd i Stockholm. Motivet är typiskt för Engströms personliga tolkning av de s.k. Matisse-elevernas färgstarka expressionism. Det linjebetonade blev allt mer betydelsefullt i hans arbeten vid denna tiden och formerna förenklades. Färgskalan förblev fortfarande i Cézannes anda. I dessa motiv träder de nya idealen fram i hans måleri och ytverkan med dekorativa färgklanger spelar en allt större roll i hans omtolkningar av motivet.

Nils Palmgren skrev följande i utställningskatalogen till Leander Engströms minnesutställning på Samlaren i Stockholm i mars 1947: ”Stilsträvandena intensifierades under åren hemma före det första världskriget, den lyckliga tiden i Ragunda, sommaren i Gränna och hösten och vintern i Stockholm, när Maria Edlund, hans hustru, var hans ständiga modell, blommande och fräsch, som endast en ung, nordisk kvinna kan vara det. Då skapar han också motiv, vilka stå i ett innerligt förhållande till hans dåtida måleri där han utvecklar sin högsta elegans och samtidigt får utlopp för sin denna tid nästan fanatiska Cézannebeundran”.