Carl Fredrik Hill

Månsken med uppskjutande tall intar en särställning i Hills produktion. Motivet, vilket påbörjades redan under tiden på Konstakademien i Stockholm 1871, skulle komma att uppehålla Hill i nära fyra års tid.

Adolf Anderberg skrev i sin stora monografi från 1951: "Hill var redan nu sysselsatt med ett motiv som skulle skaffa honom otaliga bekymmer. Det var ett månskensstycke, som han aldrig kunde få bra nog, och som han därför skrapade ut oupphörligt 'minst sina femtio gånger' ".

Hill själv berörde det hela i ett av sina brev från december 1871: "Det är svårt, mycket svårt och i konst mer än i något annat beror allt på ett gränslöst arbete. Det är strängt taget ett hantverk. Ty om jag känner mitt ämne aldrig så djupt, så högt, så poetiskt, vilket är det största och första, så kan jag ej framställa det utan en oerhörd teknik. Ju mer man arbetar, desto mera prentar man det i sig. I skissen till mitt månsken ligger för den, som kan se det, lika mycket som i det utförda, men att sedan under utförandet i detalj bibehålla poesien, att komma från färgerna och duken och sätta naturen inom ramen - det är det som skall göras. Och jag tror mig, så mycket möjligt är, skola lyckas. [...] Ni skulle bli förvånade att se det, så praktfullt och dystert poetiskt är det. En vinternatt i skogen. - Har jag börjat något så släpper jag det icke".

Hills ord skulle verkligen komma att infrias. Först i Paris, omkring 1875, färdigställde konstnären målningen. Anderberg, återigen, skrev: "Om de besvär, Hill hade med detta motiv, har vi redan fått besked. En bevarad tuschteckning med en på baksidan nedskriven minnesanteckning, gällande ett uppdrag han haft att utföra i Stockholm, visar, att det just var detta månsken som beredde honom så stora svårigheter, och som han aldrig kunde få bra nog. En mörk, nästan svart, taggig skogskontur står hård och oförmedlad mot den kalla blå natthimlen, nedtill upplyst av orangefärgade reflexer från en blek måne. I förgrundens markparti kan man skönja mörknade gröna nyanser. T. v. skjuter en ensam tall upp mot skyn, en kompositionsdetalj, vi längre fram kommer möta i andra sammanhang. Det är ett romantiskt men ganska benhårt måleri konstnären lämnat ifrån sig".

I sken av de enastående framsteg Hill senare skulle komma att göra i sitt kompromisslösa måleri är det spännande att betänka det engagemang och de vedermödor vilka omgärdade konstnärens utdragna arbete med motivet ifråga. Även om ex. vis Anderberg benämnde kompositionen i ordalag som "benhårt måleri" framstår motivet alltjämt som ett mycket fint exempel på hur Hill i början av sitt konstnärskap fångar ett utsnitt av landskapet och återger detsamma som ett stycke besjälad natur.

Hill skulle också, som patient på Dr. Blanches klinik i Passy, återkomma till motivet i fråga, vilket uppmärksammats av Sten Åke Nilsson: "Svarta granar och Det ensamma trädet visar båda Hills drift att återkoppla till tidigare verk - de är båda avledda av "månskenet" som han misslyckades med under akademiåren och som han återkom till under första tiden i Paris. [...] Molnen jagar genom himmelskupan. Det är inte bara sent på kvällen, det verkar också vara sent på jorden".