"Månsken med uppskjutande tall"
Påbörjad i Sverige 1871, under tiden på Konstakademien i Stockholm, samt troligen avslutad i Paris omkring 1875. Uppfodrad duk 55,5 x 46 cm.
Ursprungligen i konstnärens systers, professorskan Marie Louise Klason (född Hill), samlingar Lund/Stockholm.
Därefter i arv inom familjen till nuvarande ägare.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Svenskt måleri 1800-1885", februari 1921, kat nr 121 (under titeln "Månsken över Barrskog").
Nationalmuseum, Stockholm, "Carl Fredrik Hill 1849-1911. Minnesutställning", september - oktober 1949, kat nr 38 (då tillhörande doktor Torben Klason, Linköping samt upptagen i katalogen under avdelningen "Luminaristen. Paris och Fontainebleau, omkr. 1875" med tillhörande information "Efter studie från Sverige. Privat ägo").
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, "Carl Fredrik Hill", 17 september 2011 - 29 januari 2012.
Malmö Konstmuseum, "Carl Fredrik Hill. Maximus Pictor", 17 februari - 9 april 2012.
(Troligen) Viggo Loos, "Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885", 1945, upptagen i katalogen under "Kap. IX Carl Fredrik Hill", sid 339 (" 'Månsken', 54 x 44. Tillhör överläkaren dr T. Klason, Linköping").
Adolf Anderberg, "Carl Hill. Hans liv och hans konst", 1951, upptagen i katalogdelen under avdelningen "Svenska motiv. 60-talets slut t.o.m. sommaren 1873", sid 304, omnämnd sid 75 och 200 samt avbildad helsida Pl. 18.
Sten Åke Nilsson, "Carl Fredrik Hill. Maximus Pictor", 2011, omnämnd sid 34 och 46, avbildad sid 12 (detalj) samt helsida i färg, sid 83.
Månsken med uppskjutande tall intar en särställning i Hills produktion. Motivet, vilket påbörjades redan under tiden på Konstakademien i Stockholm 1871, skulle komma att uppehålla Hill i nära fyra års tid.
Adolf Anderberg skrev i sin stora monografi från 1951: "Hill var redan nu sysselsatt med ett motiv som skulle skaffa honom otaliga bekymmer. Det var ett månskensstycke, som han aldrig kunde få bra nog, och som han därför skrapade ut oupphörligt 'minst sina femtio gånger' ".
Hill själv berörde det hela i ett av sina brev från december 1871: "Det är svårt, mycket svårt och i konst mer än i något annat beror allt på ett gränslöst arbete. Det är strängt taget ett hantverk. Ty om jag känner mitt ämne aldrig så djupt, så högt, så poetiskt, vilket är det största och första, så kan jag ej framställa det utan en oerhörd teknik. Ju mer man arbetar, desto mera prentar man det i sig. I skissen till mitt månsken ligger för den, som kan se det, lika mycket som i det utförda, men att sedan under utförandet i detalj bibehålla poesien, att komma från färgerna och duken och sätta naturen inom ramen - det är det som skall göras. Och jag tror mig, så mycket möjligt är, skola lyckas. [...] Ni skulle bli förvånade att se det, så praktfullt och dystert poetiskt är det. En vinternatt i skogen. - Har jag börjat något så släpper jag det icke".
Hills ord skulle verkligen komma att infrias. Först i Paris, omkring 1875, färdigställde konstnären målningen. Anderberg, återigen, skrev: "Om de besvär, Hill hade med detta motiv, har vi redan fått besked. En bevarad tuschteckning med en på baksidan nedskriven minnesanteckning, gällande ett uppdrag han haft att utföra i Stockholm, visar, att det just var detta månsken som beredde honom så stora svårigheter, och som han aldrig kunde få bra nog. En mörk, nästan svart, taggig skogskontur står hård och oförmedlad mot den kalla blå natthimlen, nedtill upplyst av orangefärgade reflexer från en blek måne. I förgrundens markparti kan man skönja mörknade gröna nyanser. T. v. skjuter en ensam tall upp mot skyn, en kompositionsdetalj, vi längre fram kommer möta i andra sammanhang. Det är ett romantiskt men ganska benhårt måleri konstnären lämnat ifrån sig".
I sken av de enastående framsteg Hill senare skulle komma att göra i sitt kompromisslösa måleri är det spännande att betänka det engagemang och de vedermödor vilka omgärdade konstnärens utdragna arbete med motivet ifråga. Även om ex. vis Anderberg benämnde kompositionen i ordalag som "benhårt måleri" framstår motivet alltjämt som ett mycket fint exempel på hur Hill i början av sitt konstnärskap fångar ett utsnitt av landskapet och återger detsamma som ett stycke besjälad natur.
Hill skulle också, som patient på Dr. Blanches klinik i Passy, återkomma till motivet i fråga, vilket uppmärksammats av Sten Åke Nilsson: "Svarta granar och Det ensamma trädet visar båda Hills drift att återkoppla till tidigare verk - de är båda avledda av "månskenet" som han misslyckades med under akademiåren och som han återkom till under första tiden i Paris. [...] Molnen jagar genom himmelskupan. Det är inte bara sent på kvällen, det verkar också vara sent på jorden".
Carl Fredrik Hill var en svensk bildkonstnär född i Lund. Hill räknas till en av Sveriges främsta landskapsmålare. Hans livsöde och konstnärskap tillhör den svenska konsthistoriens kanske märkligaste men mest intressanta. Född i ett akademikerhem i Lund lyckades han trots faderns protester få påbörja studier vid Konstakademin i Stockholm och reste sedan till Frankrike, där han kom i kontakt med Corots landskapsmåleri. Han fann sina motiv i Barbizon och senare vid floden Oise, i Luc-sur-Mer och Bois-le-Roi. Han målade frenetiskt med förhoppning om att bli antagen på Paris-salongen. Redan under studieåren kämpade han med en begynnande mental ohälsa och 28-årig fördes han till sinnessjukhuset i Passy. Under sjukhusvistelsen påbörjade han sin rika produktion av teckningar och fortsatte sedan med detta efter återkomsten till Lund, där han under återstoden av sitt liv vårdades av familjen. I tusentals blad framträder en fantasivärld av figurer och figurscener. Idag har Hills flodlandskap och blommande fruktträd från åren i Frankrike, tillsammans med de visionära teckningarna från sjukdomstiden i Lund fått stor uppskattning. Hans konst skildrar en ensamhet och längtan som är lätt att låta sig gripas av. Han är främst representerad på Malmö Museum och på Nationalmuseum i Stockholm.
Läs mer