Yayoi Kusama

Våren 2012 är Yayoi Kusamas konstnärskap föremål för en omfattande retrospektiv på Tate Modern i London. Konstnären, som till utställningen producerat ett antal nya verk, framstår som lika vital som någonsin förr, trots sina 83 år. ”Managing madness” säger Frances Morris, curator för utställningen, angående Kusamas sätt att arbeta; att hennes framgång till viss del grundar sig i ett sätt att kontrollera galenskapen. Vidare säger hon, i en kort introduktionsfilm på Tate Moderns hemsida, att Kusamas förhållningssätt till konsten är ”utterly sane”. Detta kräver en kort historieskrivning.

Yayoi Kusama föddes 1929 i Matsumoto i Japan. Redan som litet barn visste hon att hon ville bli konstnär. Hon studerade som ung japanskt måleri, men New Yorks konstliv lockade och som 28-åring reste hon ensam till USA för att se, lära och arbeta. Hon fascinerades av stadens konstliv som kokade av experimentlusta och nytänkande och hon etablerade sig snabbt som en av de allra främsta avantgardisterna. Redan 1959 gjorde Kusama sina första infinity nets-målningar, stora dukar täckta av i olja rytmiskt återkommande mönster. Dessa målningar har blivit något av hennes signum. Motivet var ett slags oändliga spindelvävsliknande mönster som saknade början och slut, som rörde sig över ytan, men som ändock tvingades hålla sig inom ramen för dukens givna mått. Som liten upplevde Kusama sina första hallucinationer. Föremål, både verkliga och imaginära, tycktes dupliceras framför hennes ögon, det kunde vara blommor likväl som ett prickigt tyg och hon har förklarat att det var så överväldigande att hon till slut kände sig fullkomligt omgiven och omsluten. Hallucinationerna har följt henne genom livet och är fortfarande idag ständigt återkommande. Kusama kände ett behov att av utforma det hon upplevde så starkt och målningarna var ett sätt, en kanal. En annan var hennes installationer och performances. På 1960-talet ställde hon tidigt ut tillsammans med bl a Andy Wahol, Claes Oldenburg och Jasper Johns och hon genomförde flera performances och happenings vilka skapade konsthistoria och gav henne en internationell plattform. Hennes inre världar tog fysisk form och hennes upprepande mönster målade hon på män och kvinnor i några av sina främsta perfomances, där hon också använde den egna kroppen. Textila skulpturer, film och poesi, och på senare år även platsspecifika verk, är också viktiga delar av hennes konstnärskap.

1973 flyttade Kusama tillbaka till Japan, där hon fortfarande bor och verkar. Hon bor frivilligt sedan drygt 30 år på ett boende för mentalsjuka, men har sin stora ateljé i närheten. Varje dag, mellan 9 och 18 arbetar hon disciplinerat tillsammans med sina assistenter och det är detta rigida arbetssätt, denna enorma självkontroll som gör att Frances Harris kallar henne ”utterly sane”. Det finns en enorm styrka och driv i detta konstnärskap som kompromisslöst hänger sig åt att skapa – hur motsägelsefullt det än låter – oändliga rumsligheter. Upprepandet av mönster, i installationer och i målningar, har blivit hennes signum. Auktionens målning är ett mycket fint exempel på hennes infinity nets-måleri. De starka färgerna verkar lyfta mönstret från ytan och ge det liv. Det myllrar och dansar och Kusama tyckts ha målat ett stycke oändlighet. Hon använder sina personliga erfarenheter, hon odlar dem och använder dem helt öppet och ärligt i sitt konstnärskap och i sin ständigt pågående kreativa process.

Kusama anses vara Japans främsta samtidskonstnär och hon har representerat Japan vid Venedigbiennalen. Hennes konst har visats i olika retrospektiva utställningar runtom i världen och hon benämns både som en inspiration till minimimalismen och som influerad av popkonsten och dess återanvändande av symboler. Moderna Museet i Stockholm äger endast ett verk av konstnären, ”Suit”. Det är ett textilt objekt från tidigt 1960-tal och som texten i ”Moderna Museet – boken” (2004) i stycket om Kusama lyder, så ”… kastar ”Suit” nytt ljus över den väl representerade, och manligt dominerade, 1960-talskonsten.”