Dick Bengtsson

Följande text är ett utdrag ur Bo A Karlssons text om konstnären från 2001:

"Dick Bengtsson är ett fenomen i svensk 1900-talskonst. Denne autodidakt hade på sina första utställningar under 60-talet en mycket liten, smal och kräsen publik. Mest var det konstkollegor som hos Dick upplevde något nyskapande med en mystisk dubbelbotten som gav upphov till en uppsjö av tolkningsmöjligheter. Några, inte så många vid denna tid såg i hans konst en skönhet och ett vackert måleri. […]

På 70-talet upptäcktes han av en ny generation konstnärer. Han blev på elevernas begäran gästprofessor på Konstakademien 1976-77. Ernst Billgren upptäckte Dick i slutet av 70-talet och för honom är han en mycket viktig inspirationskälla. En annan omtalad konstnär ur senare generationer är Cecilia Edefalk som 1987 målade en replik på ”Richard i Paris” och kallade målningen ”Dad"-Pappa - en konstnärlig fader. [...]

Dick Bengtsson sålde inte mycket av sina verk på 60-talet. Han hade i slutet av 50-talet börjat arbeta på Posten som brevbärare för att kunna klara sin försörjning. På den tiden var det så gott som bara konstnärskollegor, konstskribenter och andra personer med anknytning till konstlivet som blev ägare till hans verk. [...]

En viktig anledning till att Dick Bengtsson inte var en säljande konstnär vid denna tid berodde naturligtvis på att en stor del av hans skapelser var högst okonventionella och svårsäljbara. Dick Bengtsson var en konstnär som var intresserad av olika tekniker, material och uttrycksformer.

1965 kom Dick tillbaka med en utställning som troligtvis var den första installationen i svenskt konstliv. Han inredde galleriet med tapeter där hus och landskap fanns inringade. På golvet stod fantasimöbler målade med en smutsgul färg. Ett par år senare omfattades en utställning av tio små pappaskar med plasthus och pappersserpentinband.

Så 1969 kom den första utställningen med Hakkorsmålningar. 20 till synes idylliska svenska landskap med hus. I en liten krok på undersidan av målningarna hängde små leksaksspadar av plast. På golvet nedanför stod svarta kartonger med doftande björkved. Efter ett tag upptäckte betraktarna små svastikor, hakkors, inlagda i naturen i träd, buskar och fönster i flera av bilderna. Detta var inledningen till hans hakkorsperiod som kom att vara fram till 1973. Redan tidigare hade tecken av olika slag flitigt förekommit i Dicks verk. I en intervju i samband med Dicks utställning på Moderna Museet 1983 gjorde han följande kommentar: ”Ett tecken är till för att utläsa en mening i en bild. Men det kan också bromsa och försvåra en avläsning, och det var min avsikt. Jag valde hakkorset för att få ett tecken som bröt av så mycket från bilden som möjligt. Tecknet fungerar två plan. Dels har det en enkel förklaring i motivet, som till exempel landskapsbilden med kyrkan, där hakkorset kan stå för den auktoritära kyrkan. Men tecknet har också ett mer fristående förhållande till bilden. Det ger distans till det man ser och upplever". [...]

En viktig ingrediens i Dick Bengtssons måleri är patinan. Jag kommer ihåg när jag blev fullt medveten om detta. Det var under första utställning på Galleri Karlsson 1964. Svenska Dagbladets kritiker Stig Johansson dröjde sig kvar en god stund på galleriet och vid slutet av sitt besök kom han fram och utbrast: -”Vad vackert Dick Bengtsson målar. Vilken patina. Vilken finish han har. Titta bara på målningen ovanför stolen. Jag undrar hur han bär sig åt?”. Detta var något som jag inte tänkt särskilt mycket på. Det var en del folk i galleriet vid tillfället och jag spred Stig Johanssons budskap. Vi gick alla fram och började nyfiket och nogsamt studera Dicks få målningar, visst hade Stig Johansson rätt, vilken finish! Jag frågade Dick senare hur han fick fram den speciella patinan. Han berättade då att han skapade den genom att stryka lasyr över den torra oljemålningen. Därefter sög han upp lasyren med hjälp av ett strykjärn för att få patinan flammig och slutligen fernissar han målningen. I en intervju i Dagens Nyheter i samband med hans separatutställning på Moderna Museet 1983 kommenterade han sin patinaböjelse: -”Någon har skrivit att patinan är ett sätt att skapa kontroll över bilden, att få den att hänga ihop. Jag tror det är så för mig”.
Från januari till slutet av mars i år (2001, red anm) visades den Dick Bengtsson-utställning som vandrat runt i närmare två år på Göteborgs Konstmuseum. En bekant till mig, som både skriver och tecknar, var med på en visning av utställningen där fick han höra om patinans betydelse i Dicks verk och om de höga priser de betingar idag. Efteråt kom han fram till mig och sa: -”Dick Bengtssons tavlor tycks vara mer värda än guld. Patina ger platina”. Förutom mycket annat ägde Dick en stor portion humor. Han skulle nog ha uppskattat dessa vitsord om sin konst."

Målningen som nu säljs är en systermålning till den som finns i Moderna Museets samlingar.