Kjartan Slettemark
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Speed Kills"
Signerad Kjartan. Utförd juni 1971. Affisch, färgoffset, 90 x 60 cm.
Proveniens
Privat samling.
Litteratur
Kjartan Slettemark, ”No 1 Nixon Head Catalogue”, 1972, avbildad.
Boel Christensen-Scheel, ”Kjartan Slettemarks Nixon Visions”, 2010, avbildad sid 70.
Övrig information
1971 ringer Kjartan Slettemark upp den amerikanska ambassaden och förklarar att han är en trogen anhängare av Richard Nixon, och därför vill ha ett exemplar av den officiella Nixonbilden från valkampanjen. Ambassaden skickar Kjartan två exemplar som han sätter upp på ateljéväggen. Några veckor senare ser han en annonsaffisch för Gevalia kaffe hos sin lokale handlare, Kjartan får annonsaffischen och tar även med sig den till sin ateljé. I ateljén klipper han ut handen från kvinnan på Gevaliareklamen och sätter den på Nixonbilden; storlek, färg och ljussättning stämmer perfekt.
Kjartan vill genast trycka upp verket som egen affisch, men kan inte själv bekosta trycket. Han förser bilden med texten ”Moderna Museet – Öppet alla dagar 12 – 22” och lämnar in den för tryck, varpå räkningen skickas till Moderna Museet. Affischen trycks med tre olika undertexter; ”Gevalia dricks mest”, ”Sugen” och ”Speed kills”.
Morgonen därpå är Stockholms reklampelare fyllda med Nixonaffischen. Moderna Museet reagerar och skriver brev till konstnären där de förbjuder honom att sälja eller sprida bilden. Trots detta fortsätter bilden att dyka upp på stan. Kjartan Slettemark vill arbeta vidare med bilden och beger sig med den resterande upplagan till ett annat tryckeri, där han ber dem skära bort museets text. På så sätt blir den mer lik Gevalias kampanjbild.
En tid senare genomför Kjartan en liknande aktion i Gävle med de nya, mer ”Gevalia-lika” affischerna. En morgon är Gävle fullt av affischer och företaget reagerar mot denna ”nya reklambild”. Efter att han återvänt till Stockholm arbetar han vidare med de resterande affischerna som han ännu inte satt upp. Han sätter upp affischer som gatukonst på olika offentliga platser samt säljer i dagspress och på Gärdesfestivalen samma år. En tid senare beger sig Kjartan tillbaka till tryckeriet som skar bort Moderna museet texten och ber dem nu skära bort undertexten, samtidigt som affischerna skärs sönder i olika delar. Undertexterna makulerar Kjartan men Nixons nu isärskurna ansikte utvecklas efter hand till collageserien ”Nixon Visions”
Kjartan själv sparade aldrig någon av dessa affischer från början av sjuttiotalet som referensexemplar, men lyckligtvis sparade hans assistent ett par av vardera av de tre motiven. Några år innan Kjartans död bad han sin assistent om ett exemplar av varje affisch, vilket han också fick. De tre affischer som nu säljs är de som Kjartans assistent själv behöll, och de är ytterst ovanliga på auktionsmarknaden.
Formgivare
Svensk skulptör, objektmakare, grafiker, videokonstnär etc. med norskt ursprung. Studier vid Statens Kunstakademi i Oslo, Gerlesborgsskolan och Kungliga Konsthögskolan 1969-1965. Erhöll 2003 Konstakademins pris för sina självutlämnande experiment. Han blev känd för sin politiska konst under 1960 och 1970-talen. Främst arbetade han med konceptkonst, videokonst och diverse mer eller mindre happening-artad konst. Ett av Slettemarks många konstprojekt var mikronationen Kjartanistan, en icke-territoriell stat som utfärdar egna pass och där han själv är statsminister. Under 1970-talet uppmärksammades han efter att ha rest runt i Europa och USA med ett pass där passfotot var ett montage av ett fotografi av Richard Nixon och hans eget hår och skägg, vilket han själv såg som ett sätt att sudda ut gränsen mellan konsten och livet. När Malmö konsthall invigdes 1975 dök Slettemark upp som en skällande pudel, i syfte att visa hur konstnärer ofta låter sig bli knähundar. (Den pudelkostym, som Slettemark då använde, finns numera i Moderna museets samlingar).
Läs mer