Maria Miesenberger

Maria Miesenberger har på några få år, sedan debuten 1993, skaffat sig en framträdande position inom samtida svensk och internationell konst. Hennes senaste framgång kom förra året då hon belönades med Svenska Fotobokspriset 2011 för publikationen ”Sverige/Schweden”. Bildsviten med samma namn innehåller omgestaltningar av fotografiska scener där 130 fotografier, tagna av hennes far, från konstnärens barndom utgör grunden. De första arbetena tillkom redan 1992 då Miesenberger gick på Konstfack. Sverige/Schweden har i flera avseenden fungerat som ett livsprojekt för konstnären. Sedan hon började arbeta med sviten i början av 1990-talet har det varit ett långsiktigt och pågående projekt där Miesenberger är både subjekt och objekt. Projektet och, inte minst, dess titel visar på hennes dubbla tillhörigheter som andra generationens invandrare med en far från Österrike. I arbetet har bilderna frigjort sig från familjen Miesenbergers familjealbum och når en offentlighet som väsentligen skiljer sig från de flesta bilder av samma typ.
Det handlar inte om något enkelt återbruk av redan existerande bilder utan en hantverksmässig och konstnärlig omvandling till helt nya verk. Tekniskt sett handlar det om en sammansatt process där Miesenberger gör kontaktkartor av de gamla negativen och svärtar ner de utvalda motiven med en tuschpenna. Bilderna fotograferas sedan med en storformatskamera och framkallas i mörkrummet. Det är en tidskrävande analog process som ger nya original, nya negativ och nya printar. Det är framförallt i mörkrumsprocessen som bildens själ växer fram, där experimenterar hon med skuggning och skärpa. Förvandlar faderns amatörfoton till känsliga konstverk. Det är tysta bilder som behandlar minnen, identitet och längtan där omgivningarna utgör en allmängiltig miljö som spelar på vårt kollektiva medvetande. Ibland sparas enstaka figurer undan pennans svärta och framstår då som ljusa otydliga figurer som tillför något till debatten om varje enskild persons subjektiva upplevelser och uppfattningar om sig själv och omgivningen. Det är just den här suddigheten som gör att Miesenbergers bilder aldrig blir självutlämnande eller privata trots att hon alltid utgår från sig själv. Det är inte hennes liv som skildras - det är vårt. Situationerna och omgivningarna, det igenkännbara i bilderna, låter betraktaren fylla dem med innebörd.
Trots att Miesenbergers bilder innehar det fotografiska mediets egenskaper så har de på sätt och vis rört sig ifrån den fotografiska genren och närmar sig teckning eller kanske grafik. De har tagit steget ifrån fotografiets allmänt ansedda uppgift att kunna dokumentera ett enskilt ögonblick och en befintlig plats och skapar istället multipla identifikationsmöjligheter av både tid och rum. "Utan titel/Ohne titel (I det.../Im Grünen...)", har den vanliga familjepicknicken kopplats samman med Manets välkända målning ”Déjeuner sur l’herbe” från 1860-talet. Men där Manets målning talar om glädje, konstnärsliv och den nya medelklassen tillsammans med tydligt synliggjorda könsroller har Miesenberger istället klätt av samtliga deltagare och givit bilden en vemodig och smått otäck känsla.
I Maria Miesenbergers konstnärskap är oftast barnet huvudgestalt och bilderna är organiserade runt detta subjekt, på lekplatsen, i trädgården och i hemmet. Kameran fångar ögonblicksbilder av hur det var, men också bilder av hur man velat att det skulle vara. Blickarna och ansiktsuttrycken är utraderade och försvårar tolkningen av den ursprungliga bilden. Vi vet inte om vi möter en blick eller om den riktas bort från oss. Vem betraktar vem i bilden? Det väcker frågor kring relationerna inom familjen, mellan familjen och utomstående, mellan generationer och mellan könen. Allt i bilderna är igenkännbart, och bekant för de flesta av oss, samtidigt som det vanliga är presenterat på ett nytt och främmande sätt. Fotografierna tar med sig publiken på en subjektiv resa som visar sig ha betraktarens egen barndom som mål. Maria Miesenberger har förklarat sin bildvärld på följande sätt: ”Jag utgår alltid från mig själv och mina egna erfarenheter i mina arbeten. Det tycker jag är viktigt, att vara personlig. Men det behöver inte betyda att alla de frågeställningar jag tar upp är något som har drabbat mig personligen. Alla har vi haft en barndom.[…] Alla har vi haft en familj. Hur den än sett ut eller fungerat. Alla har vi en identitet som formats av våra erfarenheter och av våra upplevelser och vår omgivning. Det är dessa erfarenheter som jag utgår ifrån och försöker formulera tankar kring. Jag försöker göra det privata allmänt, men behålla det personliga.”