Sommaren 1910 innebar något av en en konstnärlig ”nytändning” för Anders Zorn. Gerda Boëthius skriver i sitt praktverk om Zorn: "Naket i skärgård, i skog och vid älv äro teman, som vid denna tid varierades [...] 'en plein air'. Friluftsmålaren pånyttföddes nu i Gopsmor och Stockholms skärgård. [...] Omkring 1910 kan man åter urskilja ett nytt skede, där både motiv och målning ha något nytt och färgen fått en särskild ton med dragning till skärt. I skärgårdsmålningarna återvände han med förkärlek till sin ungdoms motivkrets, där vatten och klippor äro miljön. [...] Han fyllde duken med finfördelade toner, plan, valörer och form, så att man kan 'läsa hans tavlor' såsom en musiker läser ett partitur. Hans färgskala är ibland om möjligt mera puritansk än i ungdomen. Han gör ofta ljuseffekter med skrapning eller oerhört tunn färg. [...] Även i skärgårdsmålningarna använde han nu lasyrer, en slags lasering med olja och gråvitt, och det är sannolikt att detta maner och de möjligheter det innebar ånyo förde honom över från det skulpturala till en mjukare, mer målerisk uppfattning".

Världsmedborgaren Zorn rörde sig långt bortom landets gränser och var ingalunda begränsad till att vistas i vare sig Mora eller skärgården. Detta kom dock att ändras i samband med första världskrigets utbrott. Boëthius, återigen, skriver: ”Det är ofrånkomligt att 1914 kom att betyda en vändpunkt i Zorns liv. Det avbräck det innebar i hans internationella förbindelser gav hans tillvaro en annan gestaltning. Först nu blev han bofast i Mora i den meningen att han verkligen bodde där nästan halva året. […] Året delades nu med en viss lagbundenhet mellan Mora/Gopsmor, Stockholm och Skärgården”.

Under de följande åren utförde Zorn en rad modellakter mot en stämningsfull bakgrund av vatten och klippor. Trots att den ”moderna” konsten hade börjat bryta igenom och kritiken var stundtals avvaktande kunde Zorn glädjas åt att han inför den stora publiken framstod som en nationalmålare. Zorns motiv var fortsatt eftertraktade och samlare och köpare stod alltjämt på kö.

Boëthius fortsätter: ”Både 1917 och 1918 voro goda arbetsår och om han också kritiserades av den ’moderna’ gruppen, hade han glädjen att gång på gång uppmuntras av andra kamrater, som han satte högt. Den 1 nov. 1918 skrev Carl Larsson: ’Om min beundran för dig Anders kunde stegras så hade den gjort det sedan jag sett dina sista arbeten…’ ”.

”Märta” målades just 1917 och ingick tidigare i konsul Helge Ax:son Johnsons betydelsefulla samling målningar av Anders Zorn. I Ax:son Johnsons imposanta residens, Berga slott, var målningen placerad i konsulns skrivrum tillsammans med ytterligare två motiv av Zorn från 1917: ”Werners eka” samt ”Helga”.