Drottning Kristina är en av våra internationellt sett mest berömda regenter. Hennes kontroversiella levnadsöde fascinerar än idag, kanske mer än någonsin.
Det finns relativt få bevarade porträtt utförda under hennes livstid. Teckningar utförda under hennes livstid föreställande drottningen är ytterst sällsynta.

Den häpnad och undran som Kristinas tronavsägelse utlöste i Europa, gjorde hennes person till föremål för större intresse och häftigare nyfikenhet än som kommit någon svensk före henne till del.
Vid hennes högtidliga mottagande i Rom 1655 finns det samtida beskrivningar av hennes utseende. Från hennes franska resor åren 1656 och 1657 finns det ett flertal ikonografiskt upplysande uppgifter.
Kristinas utseende väckte i de franska hovkretsarna ömsom löje ömsom beundran, i varje fall undran. Den franske ministern Jean-Baptiste Colbert skriver till kardinal Mazarin. "De porträtt, som Eders Eminens sett av henne, likna henne nästan inte alls." "Hertigen av Guise brev från 1656 beskriver henne på följande vis: "Hon är av samma längd som Mmme de Cominge, men midjan öär fylligare och länderna bredare. henner armar äro vackra, handen vit och välformad men snarare manlig än kvinnlig. En axel är högr, men hon döljer det genom det egendomliga i sin kädedräkt, i sitt sätt att gå och röra sig, ja man skulle kunna slå vad om att hon inte hade något sådant lyte". Anledningen till den deformerade axeln var inte medfödd utan berodde på en skada som barn. Hon har själv beskrivit hur hennes vagga krossades av en nedfallande bjälke men även andra olyckor under hennes tidiga barndom. Hertigen av Guise beskriver vidare: "Hennes ansikte är stort utan att vara obehagligt, alla hennes drag likaså samt mycket markerade. Näsan är en örnnäsa, munnen ganska stor, men inte obehaglig; tänderna gå an, ögonen äro mycket vackra och fulla av eld, hyn (oaktat några smärre koppärr) ganska livfull och rätt vacker".

Auktionens porträtt avbildar Kristina i halvprofil. Med hänsyn tagen till de samtida beskrivningarna av hennes utseende kan man utgå från att konstnären inte har förskönat hennes karaktäristiks, manliga ansiktsdrag i kontrast till tidens rådande porträttideal. Resultatet är ett troligen ganska realistiskt, föga idealiserande porträtt som uttrycker en visserligen kungligt distanserande attityd, men samtidigt ger ett ovanligt mjukt och fint intryck av den viljestarka drottningen. En känslig och tilltagande skildring med en upplyftande fräschör och lätthet som vanligen saknas o porträtten utförda i olja. Det askblonda håret ordnat i mjuka lockar samt uppsatt upptill på bakhuvudet. Liknande avbildningar finner man i David Becks porträtt från omkring 1650. Hon bär inga smycken eller andra attribut som avslöjar hennes identitet. Å andra sidan var hon känd för sitt ointresse för typiskt kvinnliga attribut.

Enligt dateringen skulle teckningen vara utförd (fecit) 1657 vilket innebär att den rimligen bör vara utförd ad vivum. Vidare tillför årtalet porträttet ett annat speciellt historiskt intresse. År 1657 blev nämligen, som bekant, ett riktigt ödesår i den äventyrliga Kristinas liv. Årets förtsta åtta månader befann hon sig med sitt hov i den lilla staden Pesaro på den italienska östkusten, enligt vissa på flykt undan pesten i Rom. Andra anser att syftet var ett annat, här skulle hon i lugn och ro förbereda ett anfall på Neapel. Med stöd av kardinal Mazarin och Frankrike skulle den dåvarande spanska tronen i det lilla Syditalienska kungariket bli hennes. I slutet av sommaren samma år reste hon till Frankrike där hon skulle träffa Ludvig XIV i detta ärende. Vid ankomsten i oktober ställdes slottet i Fontainbleau till hennes förfogande. Men Neapelplanerna förråddes av hennes tvivelaktige, italienske överhovstallmästare, markis Monaldesco. Kristina var obarmhärtig, markisen måste dö för att sona sin trolöshet. Det blev chefen för hennes livgarde Santinelli som tillsammans med två soldater fick utföra vad som kom att beskrivas som en utdragen och onödigt grymt mord. Handlingen väckte enorm indignation i Europa och det allmänna beundrandet av den svenska drottningen förbyttes därmed blixtsnabbt i förakt och avsky. Framförallt i hennes älskade Rom, varifrån påven Alexander VII lät henne förstå att dit var hon helst inte välkommen längre.

Konstnären Hans Septimus Jörger von Tollet (1594-1662) var österrikisk adelsman, konstnär och konstsamlare. Efter ett kringflackande liv slog han sig ner i Nürnberg 1636. Von Trollet målade främst porträtt och landskap, gärna i krita, men utförde även grafiska verk. Konstnären hade förbindelser med det österrikiska hovlivet genom sin brorson Johann Quentin Jörger (1624-1705), som var en högt uppsatt och mycket inflytelserik statsman.