Gunnel Wåhlstrand

Gunnel Wåhlstrand gick ut Konstakademien i Stockholm år 2003 och fick genast ett enormt genomslag med sina bilder. Hennes examensarbete bestod av sex verk som hon hade arbetat dagligen med under två års tid. Tre av dessa verk ingår nu i samlingen på Magasin 3, Stockholms konsthall och Wåhlstrand är också representerad på Moderna Museet i Stockholm, Malmö Konstmuseum och Uppsala Konstmuseum.

Det som karaktäriserade hennes tidiga verk var sökandet och närmandet av den far hon aldrig lärde känna. Wåhlstrands far gick bort när hon bara var något år gammal och genom att bläddra igenom familjens fotoalbum öppnades dörrar till den värld där hennes far hade ingått. Bland dessa bilder, som visade hennes far och mor i vardagliga miljöer, fann hon också sin farfars fotografier. Han var en ivrig fotograf och tog mängder av bilder av sina barn. Detta material, bilder från framförallt 1950- och 1960-talet, utgör grunden till Wåhlstrands konst.

Själva arbetsprocessen är hård och tidskrävande. Wåhlstrand har valt tusch och med det följer enorma krav på disciplin och arbetsmoral. Sakta, sakta växer de stora bilderna fram. Pappersarken är upptejpade på stora skivor och hängande över dem arbetar konstnären med att låta tuschen få motiven att ta form. De ljusa partierna måste skyddas och sparas. Ett enda litet felstänk och arbetet måste kasseras och påbörjas på nytt. Men är tillvägagångssättet och tekniken verkligen så viktig? I fallet Wåhlstrand är svaret otvivelaktigt ja. Det måste få ta tid. Dels för att resultatet skall bli sådär dallrande och säkerligen också för konstnären rent personligen. Att stanna länge i varje bild ger Wåhlstrand möjlighet att komma riktigt nära, inte bara själva motivet utan också de personer som faktiskt figurerar i verken.

Från de tidiga verkens fokusering på fadern så har det i Wåhlstrands senare målningar skett en utvidgning av motivkretsen. Det har även skett en förskjutning av själva bildrummet. Nu är det modern som står i centrum och det är från bilder av henne och hennes släktingar som Wåhlstrand nu hämtar sin inspiration och sina motiv. Den aktuella målningen ”Looking at Paintings” visar en museal miljö i vilken en kvinna betraktar ett konstverk. Det vilar en stillhet i salen, målningen är sinnrikt uppbyggd med olika rumsligheter och som betraktare får vi en känsla av att befinna oss i samma utställningslokal som den avbildade kvinnan. Den monumentala målningen som hänger centralt på fondväggen låter själva seendet försvinna in i ytterligare en bildsfär. Det är mycket raffinerat. Ljuset faller in ovanifrån och lyser upp parketten och kvinnans rygg. Ögat söker förgäves kunna identifiera den avbildade kvinnan, men hur vi än betraktar och begrundar så kommer vi aldrig att få möta hennes blick. Wåhlstrand må ha lämnat bilderna av fadern bakom sig, men samma känsla av att inte riktigt komma åt, eller att lära känna, finns i denna målning. Det är mycket realistiskt avbildat, likväl dansar ett drömskt hölje över hela verket.

Wåhlstrands konst är både personlig och privat. Det motsägelsefulla i det – och däri ligger kanske hennes störta styrka – är att hon lyckas göra det privata universellt. Trots avstampet i den egna familjens berättelse bidrar historien och den tid som har gått sedan fotografierna togs, till att ett inbjudande raster sveper över konstnärens laveringar och gör dem till allas vår gemensamma historia. Det är igenkännande, som en déjà vu-upplevelse, samtidigt som vi bereds tillträde till Wåhlstrands högst egna sfär. Med denna styrka i dubbelheten kommer konstnärskapet att leva mycket länge.

Wåhlstrand är under hösten aktuell med en generös separatutställning ”Time and Memory”, parallellt med en utställning med Cecilia Edefalk, på Parasol Unit Foundation for Contemporary Art i London, med öppning den 22 november.