"Stående flicka med flätor"
Signerad Lena Cronqvist och numrerad 4/4. Utförd 1997. Brons. Höjd 124, längd 52, bredd 23 cm.
Historiska Museet, Stockholm, "Arkipelag", 16 januari – 26 april 1998.
Lokstallet Konsthall, Strömstad, "Lena Cronqvist", 1 juli - 27 augusti 2000.
Deponerad och utställd på Samling Saltarvet, Fiskebäckskil under 2007 - 2008.
”Jag minns dem i motljus, i vår första trånga bostad i New York, de små vaxklumparna. Hur de – som om hon såg med fingrarna – förvandlades till varelser med utseende, karaktär, små fulvackra figurer i begynnelsen av livet, med hela registret av möjliga handlingar i sina gener. Och de l o g. De ler, de räcker ut tungan, de sätter lillgammalt händerna i höfterna och beter sig överhuvudtaget inte salongsfähigt. De fnissar åt sig själva och oss. Och säkert äger de Namn, fast de för tillfället gömt undan dem, eftersom Namn skulle låsa dem ute från de utopiska land där varje handling – också de allra grymmaste – är tillåtna, varje grimas en utmaning, både mot världen och det JAG som de (vi) skall dresseras att bära, alldeles snart, där den abrupt tagit slut, Flickans tid. Barnets.
Så beskrev maken och författaren Göran Tunström i inledningsordet till utställningskatalogen till Lokstallet i Strömstad år 2000, framväxten av de första flickskulpturerna. Det var under tiden då de bodde i en trång lägenhet i New York, som de första flickorna, små till formatet, fick anta tredimensionell form. Han avslutade med att benämna dessa flickor som ”Varelser som lätt, mycket lätt, kan röra sig i båda världar”. I detta säregna mellanland möter vi Lena Cronqvists flickskulpturer, oavsett om de är små till formatet eller stora som alla de som placerats vid museer och konstinstitutioner runtom i Sverige. Hennes flickor är högst personliga, men de är aldrig privata. De ter sig självständiga och uppnosiga, men de förblir dock alltid barn och kommer aldrig att bli vuxna. De är högst påtagligt närvarande, på samma gång som de glider ifrån oss när vi försöker definiera dem, sätta ord på dem och karaktärisera dem. De är mångbottnade och i allra högsta grad svårfångade. Flickorna bär på drömmar och minnen och samtidigt blickar de framåt och bär på förhoppningar om framtiden. Det är nästan omöjligt att inte beröras av deras självsäkra och samtidigt naiva framtoning! Det är som om konstnären önskat hålla kvar en tid som sedan länge är borta, men ändå velat ta med sig sina flickor in i den ”andra världen”, de vuxnas värld. Fulla av kontraster låter hon sina flickor agera, ibland ensamma, ibland tillsammans med andra barn och ibland tillsammans med någon vuxen, oftast en ”pappa”.
Det är imponerande med ett konstnärskap som alltsedan debuten 1965 på Galerie Pierre fortfarande är högst samtida och ständigt angeläget. Kanske är det så för att hennes motivkrets alltid har fallit inom ramen för det existentiella. Med en säregen närhet, konstnärlig kompromisslöshet och ett aldrig sinande bejakande inför livets alla fasetter har Lena Cronqvist, som få andra, skildrat vad det innebär att vara Människa. Detta skildrande har alltid varit befriat från pekpinnar, inte heller tycks hon värdera hur hennes figurer agerar – oavsett om flickorna hoppar rep eller om de med ett fast grepp håller en katt om halsen i en balja med vatten. Alla är med, lika mycket. Och oavsett hur de agerar så kan vi bara betrakta dem – vi kommer dem inte närmre än så. Kanske är det så med de konstnärer som blir ikoner, att deras verk lever parallellt med oss. Vi förstår dem, men vi förstår dem aldrig riktigt fullt ut. Vi blir aldrig ”färdiga” med dem. Lena Cronqvists betydelse för den svenska samtidskonsten kan inte överdrivas och auktionens uppnosiga flicka ler åt oss och lever med oss – kaxigt håller hon ut händerna från kroppen och möter framtiden med tillförsikt!
Lena Cronqvist är född och uppvuxen i Karlstad. Konstintresset vaknade tidigt och hennes första studier ägde rum i England, vid Bristols Konstskola. Väl hemkommen därifrån upptog hon studier vid Konstfack men hon lämnar efter en tid denna institution för att gå vidare till Konstakademin då hon sökte större utrymme för att kunna utveckla sitt måleri. Just "Måleri" i ordets mer traditionella bemärkelse handlar det om när man synar Lena Cronqvists måleri. Förvisso är hon en konstnär i den stora moderna traditionen med Edvard Munch och Francis Bacon som inspirationskällor men hennes konsthistoriska referenser är många och kärleken till "hantverket" går inte att ta miste på. Lena Cronqvist är en mycket driven "kolorist" och excellerar inte sällan i de mest osannolika färgkombinationer - få har väl lyckats måla så varmt och så kallt på samma gång som Lena Cronqvist. Hennes motivvärld ter sig för många mycket utmanande och alltför privat. Hon använder ofta sig själv som modell - gärna i vardagliga situationer som laddas med skarp psykologisk karaktär. Hennes "madonna-bilder" från 1970-talet är ett bra exempel på detta. Hon vänder också våra blickar bort från det konventionella, inte minst är hennes sätt att porträttera och avbilda flickor spännande. Hos Lena Cronqvist är flickorna fula, elaka och allmänt obehagliga - en mycket stark kontrast till hur flickor vanligtvis framställs och framställts genom konsten. Under senare år har Lena Cronqvist arbetat med att utforska åldrandet med sig själv som modell - hon är en konstnär som ständigt söker nya, mycket mänskliga teman. Hon är även en mycket skicklig skulptör och flera av hennes bronsskulpturer har sålts för ansenliga summor på auktionsmarknaden. Lena Cronqvist har även en fin grafisk produktion, av vilken den s k "Strindbergsmappen" är den mest kända. Till hennes mest kända verk hör bl a "Trolovningen" - en parafras på Jan van Eycks ikonografiskt symboltyngda målning "Arnolfinis Trolovning". Det är konstnären och maken Göran Tunström som är huvudpersonerna och symboliken är minst lika tung men bär helt andra betydelser; hos van Eyck finns en hund = trogen, den är hos Lena Cronqvist ersatt med en katt = går sin egen väg!
Läs mer