Jockum Nordström

"Dödsskogen" tillhör Jockum Nordströms tidigaste collage utförda i den idag välbekanta och för honom typiska blandtekniken; figurer och gestalter utklippta ur akvarellkolorerat papper med inslag av blyerts. Jockum Nordström är sedan drygt tio år en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer. Hans utställningar avlöser varandra på prestigefulla institutioner och gallerier. "Dödsskogen", är ett av de mest praktfulla collage som någonsin bjudits ur på auktion.

Den ljusa övre delen är folktom, ett fruset landskap med nakna träd och några granar. Det är i mörkret det händer. I det nattliga sagolandet utspelar sig ett musikaliskt möte. Är man det minsta bekant med Jockums konst vet man att musiken är ständigt närvarande. Här nere i mörkret rör det sig dock om en ensemble av det enklaste formatet; två småväxta gitarrister. I sällskapet finns också en kvinna som ser ut att dansa. En Persefone, hon som blev bortrövad av dödsguden Hades ner i hans rike, men som i den här berättelsen inte tycks ha minsta önskan om att bli räddad till livet däruppe.

De två bildplanen förenas genom träden till höger som ligger spegelvända mot varandra. Två sammanlänkade världar. Det är också ett ganska träffande sätt att beskriva Jockum Nordström som person. Storstadens myller, flanerandet i New York och längtan till landet. Ysterheten och det plötsligt uppflammande mörka. Sällskapsmänniskan och eremiten. Det mödosamma byggandet av bilderna och den olidliga lättheten som de förmedlar.
Skönheten i Jockum Nordströms konst existerar knappast utan döden, och det är sprickan mellan döden och det hejdlöst livsbejakande som gör hans konst möjlig. De människoliknande gestalterna ägnar sig åt livets njutningar: musik, supande, cigarettbolmande och en massa okynnigt sex. Men scenerna utspelar sig aldrig i ett ”nu”, utan de har alltid något förgånget över sig. Kvar finns bara de muntra minnena.

Livet och lusten finns i ateljén. När handen och hjärnan får leka sin lek. ”Ibland vinner hjärnan och ibland vinner handen – oftast handen”, säger han. Skickligheten är ofattbar. Genom den kanaliseras nerven, det levande och krokiga, det gripande fula, knasigt deformerade och djupt mänskliga i alla hans collage. I "Dödsskogen" pågår dansen och musiken i många timmar än. Kanske ända till gryningen.