Dana Schutz

Dana Schutz debuterade 2002 och fick ett omedelbart genomslag. Konstnärens egensinniga bildvärld tog konstvärlden med storm. Hennes måleri uppfattades som friskt och energiskt och fullt av vilda och fritt tolkade referenser till tidigare målare. I Schutzs målningar möter det groteska det vackra, det starka möter det sköra och det drömska möter det fullkomligt realistiskt avbildade, livet möter döden. Schutz skapar egna världar som uppstår i brytningen mellan eskapism och realism och där hennes figurer ser mänskliga ut, men de agerar dock ofta på en för människan alienerat sätt.

Att kategorisera den unga New York-baserade konstnärens målningar känns svårt. Framför hennes verk känns det också ganska oviktigt - för om det är något man som betraktare slås av, så är det att måleri som detta, starkt och energiskt och fullkomligt självrådigt, alldeles utmärkt står på egna ben. Hennes verk finns redan i en mängd museala samlingar såsom MoMa och Guggenheim i New York, Museum of Contemporary Art i Los Angeles och hennes utställningar hos Saatchi Gallery i London och Zach Feuer Gellery i New York har recenserats världen över. För den svenska publiken introducerades hon 2008 då verk av henne ingick i utställningen "Eklips – Konst i en mörk tid" på Moderna Museet i Stockholm.

"Really Tired but Happy" är konstnärens första självporträtt. Hon har inte gjort många, under en period målade hon istället bilder av imaginära personer som skulle kunna vara presumtiva pojk- eller flickvänner till hennes singelvänner. Dessa porträtt, har hon berättat, gjorde henne väldigt engagerad och samma engagemang kan avläsas i den aktuella målningen "Really Tired but Happy", från 2000. Målningen utstrålar en stark psykologisk laddning och det lätta och ljusa svepande måleriet kontrasterar mot de pastost målade ögonen. Konstnären har själv berättat om tillkomsten av denna målning; hur hon var uppe hela natten och arbetade – för att när morgonen närmade sig, äntligen känna sig nöjd med uttrycket. Titeln understryker hennes berättelse. Ett lätt knyck på huvudet har fått det ljusbruna håret att svaja och vi möter ett generöst leende under de trötta ögonen. Det är mystiskt och hennes ögon svider, ändå är det omöjligt att inte bemöta Schutzs självporträtt med just samma, lite sneda leende!