Karin Mamma Andersson

Som Ann-Sofie Noring, dåvarande chef för enheten för Konst och Förmedling på Moderna Museet i Stockholm, skrev i katalogen som gjordes till Karin Mamma Anderssons separatutställning på museet 2007; ”Karin Mamma Andersson vet var hon kommer ifrån. Hon är djupt förankrad i en plats, i ett ursprung, vilket gör att hon med lätthet och god observationsförmåga kan färdas till andra destinationer, såväl i som tid och rum.”

Kanske är det så, att med ett stadigt tag om verkligheten, så vågar man sig ut på allt längre strövtåg. Kanske vågar man som konstnär färdas lite längre bort när man vet var man hör hemma? Karin Mamma Andersson tar betraktaren med på vida färder, bortom verklighetens vardagsrealism och till parallella världar där figurer antingen befolkar eller har befolkat drömska rum och landskap. Det kan tyckas bekant, men titta lite noggrannare och du skall se att saker och ting inte är vad de vid första ögonkastet verkar vara. Efter att Karin Mamma Andersson representerade Sverige i Venedigbiennalen 2003 och fick sitt stora mediala genombrott har hennes konst visats i oräkneliga prestigefulla sammanhang världen över. Hon är en av få svenska konstnärer med galleri, förutom i Stockholm, i både London och New York.

Karin Mamma Anderssons måleri är säreget och högst personligt. Hennes måleri bottnar både i det norrländska landskapet och i en stark tradition av nordiskt landskapsmåleri och i det figurativa och naivistiska måleri som tidigare konstnärskollegor under tidigt 1900-tal arbetade med. Karin Mamma Andersson visar dock på ett raffinerat sätt att helheten faktiskt kan vara större än summan av delarna. I synergin av hennes möten mellan dåtid och nutid, mellan vakenhet och dröm föds genom många och långa omtagningar hennes måleriska världar. Ofta finns ett melankoliskt drag, som om vi minns något i mötet med hennes målningar, som om en dröm eller minnesbild snabbt flimrar förbi utan att vi lyckas gripa tag i den eller definiera den.

Denna svävande stämning möter vi i "Bohemer". I långa svepande klänningar agerar ett antal kvinnor i ett rum. Det vilar något overkligt över dem. Har de precis kommit eller är de redan på väg därifrån? Några bär runt på små vita lådor, en kvinna bär några böcker på huvudet och hon har vänt sig ifrån sina medsystrar och blickar istället ut genom dörren. Inga glas sitter i fönsteröppningarna, inte heller finns någon dörr som gör att rummet kan stängas mot naturen utanför. Det vidsträckta landskapet verkar orört och solen lyser blekgul på himlen. Flera rumsligheter finns med i målningen, som betraktare finns vi utanför, vi har givits tillfälle att titta in i rummet genom en öppning mellan två pelare. Raffinerat låter konstnären betraktarens rum, figurernas rum och landskapet samsas om dukens bildyta. Det är poetiskt, mystiskt och måleriskt.

Målningen "Bohemer" valdes ut till Carnegie Art Award år 2000.