Clay Ketter

Ett hem, ett hus med väggar och tak är ett fundamentalt behov som förenat människan i alla tider. Den första teckningen vi visar för vår mamma är troligen ett hus med tak och skorsten och familjen som står uppradad utanför. Hemmets beståndsdelar utgör också källan till skapande för en av Sveriges internationellt mest framgångsrika konstnärer, Clay Ketter. Att byggmaterial blev hans målarlåda är en ren slump, han arbetade som museitekniker och blev allt skickligare med hyvel och spackel. Detta föll sig så att det utspelade sig mitt under en av de mest fruktsamma konstdiskussionerna i Sverige i modern tid - den om måleriets död på 1990-talet. Kanske hade vissa falanger inom måleriet stagnerat till dödströtthetens rand, men på andra håll hände det saker med måleriet. Clay Ketters val att lämna oljan för spacklet, duken för huselement, öppnade upp för en hybrid mellan måleri och skulptur, mellan massproducerat och unikt och mellan högt och lågt. En konst som trots sin visuella stramhet konnoterar mänskliga avtryck.

2009 hade Clay Ketter en separatutställning på Moderna Museet där publiken fick chansen att ta del av hans tjugoåriga konstnärskap. Här visades de numera klassiska avfunktionaliserade ikeaköken och de massproducerade byggmaterialen varsamt och målmedvetet strippade på allt som gjort dem åtråvärda inne i varuhuset . Kvar finns spåren, nästan som en utgrävning från en stad som lagts i aska för tusen år sedan. Det är mycket melankoliskt och elegiskt. En sorgesång över människans skröpliga boningar.

En helt ny vändning, men en naturlig konsekvens blev att undersöka av olika anledningar raserade boningar. I den svit med fotografiska studier av demolerade hus i New Orleans, som ”Miramar 1” tillhör, är märkvärdigt vackra och samtidigt hjärtslitande. Fotografierna framkallar en känsla av förgänglighet och insikten om ”memento mori”. I Ketters fotografier är denna eftersökta effekt resultatet av en katastrof med obegripligt tragiska följder för tusentals människor. Det är både skarpögt och skarptänkt. En kollision mellan modernistisk estetik driven till sin spets - och en skoningslös skildring av människans oändliga sårbarhet.