Åke Göransson
"Rött ansikte"
Stämpelsignerad Åke G. Utförd 1937. Olja på duk uppklistrad på pannå 43 x 36 cm.
Proveniens
Tidigare i Hanna Göranssons samling, Göteborg (konstnärens moder).
Därefter privatsamling, Öland.
Utställningar
Modern Konst i Hemmiljö, Stockholm, 1941, kat nr 144.
Millesgården, Stockholm, 1992, kat nr 24.
Göteborgs Konstmuseum, "Åke Göransson", 2 november 2002 - 26 januari 2003.
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, "Åke Göransson - Färgformens mästare", 2 februari - 16 mars 2003.
Litteratur
Arne Stubelius, "Åke Göransson", 1952, sid 93-96.
Nils Ryndel, "Åke Göransson", 1984, sid 148.
Björn Axlund, "Färgformen - Åke Göranssons liv och konst", 2002, avbildad sid 202.
Övrig information
Intygad a tergo "Målningen av Göransson, signaturen stämplad. Intygar 18 oktober 1941 av Hanna Göransson och Arne Stubelius".
Det är något märkligt med Åke Göranssons konstnärskap, det blir ständigt nyupptäckt ! Så var det när Riksutställningar genomförde en omfattande utställning 1978, när Millesgården 1992 ställde ut Göransson och senast 2003 på Göteborgs Konstmuseum och Prins Eugens Waldemarsudde i samband med att det var 100 år sedan han föddes och 60 år sedan han dog. Såväl Göranssons tragiska och korta levnad som hans säregna måleri har skapat en myt som fascinerar alla och envar och som väcker nytt intresse. Efter att ha slitit som lärling på en raksalong redan som 13-åring och tvålat in hakor från åtta på morgonen till nio på kvällen, blev han till sist utlärd barberare i hemstaden Göteborg. 1923 tillbringar han ett år i Dals-Ed hos turistortens ende frisör, Gustafsson, som också blir hans vän och modell. I det lilla samhället lär Åke känna sitt livs enda kärlek och mor till hans barn, Inga Andersson. Vid sidan av sitt slitsamma arbete studerar han korrespondenskurser i teckning och målning. 1924 blir han deltidselev på Valands och sällar sig till de unga konstnärerna som slöt upp runt sin lärare Tor Bjurström. Efter en kort period av glädje och tillhörighet med andra konstnärer börjar tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 går han knappt ut och tar skydd i moderns etta i Landala och det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer. 1937 tas han in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han är i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och har tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. Åke Göransson blir kvar på Lillhagen de återstående fem åren av sitt liv innan tuberkulosen tar hans liv.
”Rött ansikte ” är en av de åtta dukar som Arne Stubelius, Göranssons levnadstecknare, daterade till den sista tiden som Åke Göransson tillbringade i hemmet i Landala innan han togs in på sjukhuset. Den röda färgen dominerar helt och är avgörande i dessa mycket speciella konstverk. ”Rött ansikte” är med största sannolikhet Åke Göranssons sista självporträttet. Förändrat genom övermålning ett flertal gånger vilket nästan uteslutande skedde med alla de sista konstverken. En färgmask av kadmiumrött brinner i ansiktet och lyser över hela ansiktet som kraftigt kontrasterar starkt mot den blå skjortan och den ockragula bakgrunden. Färgen har helt tagit över formen som blev betydelselös, endast färgen kunde gripa tag i Åke Göranssons alltmer förvirrade hjärna. ”Färgen har till sist bemäktigat sig formen”, skriver Björn Axlund i ”Färgformen-Åke Göranssons liv och konst” om "Rött ansikte". Den röda färgen verkar vara ett återsken av den eld som förbrände Göransson, febern som jagar hans själ och förtär hans inre. Innan sjukhusets portar sluts runt honom flammar hans konstnärskap och dessa sista verk tillkommer som ett avslutande fyrverkeri.
Formgivare
Åke Göransson föddes i Veddige i Halland 1902. Hans föräldrar var skomakaren Sven Göransson och dennes hustru Hanna. Sven Göransson går bort när Åke är endast tre år och han mor Hanna kommer att spela en viktig roll för Åke, både som familjeförsörjare och som stöd i tillvaron. Åke börjar så småningom arbeta som frisör samtidigt som han tecknar och målar för Hermods. Han trolovar sig med Inga Andersson. 1924 blir Åke Göransson deltidselev på Valands målarskola, men hans knappa ekonomiska situation tvingar honom att arbeta halvtid som frisörbiträde. Han var något av en enstöring, men på skolan ingick han i den krets av unga konstnärer som slöt upp kring läraren Tor Bjurström. Efter en kort period av glädje och tillhörighet börjar tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 förvärras hans tillstånd, han förklaras sinnessjuk och snart tar han sig knappt ut från sin mor Hannas etta i Landala. Det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer. Avskild från världen målar han ständigt nya variationer av utsikten mot Egnahemsvägen i Landala, interiörbilder från den lilla enrumslägenheten och ofta finns modern Hanna närvarande i bilden. Kamraterna från Valand intresserar sig för hans dunkla målningar och vännen Ivan Ivarson förmår honom att lämna in tre verk till samlingsutställningen 1933 på Paletten i Göteborg. Utställningen får fin kritik och Göranssons konstnärskap uppmärksammas. Samtidigt går han emot en djup personlig kris och depression, det blir omöjligt att fortsätta måla och samtidigt försörja sin trolovade Inga och dottern Ingrid som fötts 1927. Måleriet de närmaste åren växlar med sinnestillståndet, det dunkla ställs mot det klara, ljuset mot mörkret. I längden kan inte modern förse honom med allt det målarmaterial han behöver och han börjar måla över gamla dukar. 1937 tas Göransson slutligen in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han är i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. Han kom att stanna där till sin död 1942.
Åke Göranssons konstnärskap hade sannolikt försjunkit i glömska om inte Arne Stubelius gjort ett spontant besök hos Göranssons mor Hanna en sommardag 1940. Stubelius arbetade på en monografi om Ivan Ivarson och ville kontrollera en del fakta. Av en händelse frågade han om det fanns några verk av Göransson kvar i hemmet. Efter några förvecklingar bad modern honom att resa sig ur kökssoffan och de lyfte på locket. Där låg det tätt med målningar, hoprullade, somliga övermålade och hopklibbade. Detta blev början till att Åke Göranssons konstnärskap till slut lyftes fram i ljuset. Genom inköp möjliggjorde Gösta Stenman räddningen av verken. De renoverades, klistrades på pannå och ramades. Utställningen på Modern Konst i Hemmiljö på Strandvägen i Stockholm 1941 mottogs mycket positivt och blev början till stor uppmärksamhet om Göranssons konstnärskap. Endast ett fåtal målningar tillkom på sjukhuset året därpå innan Åke Göransson gick bort i sviterna av mental utmattning och tuberkulos 1942.
Läs mer