"Ceracollamålningen från 1972 har Pierre Olofsson i titeln beskrivit som "Två linjer som möter varandra". Det är en träffande karaktäristik om man inte missuppfattar det här med linjerna. "Linjerna" bör nog mer uppfattas som gränsområden mellan aktiva fält, bildens organiska delar, än streck; de är inga konturer. Inte heller handlar det om den rumsskapande traditionella rekvisitan med linjer och överskärningar. Framför allt markerar de "linjer" som uppstår i bilderna kraftfält; det är fråga om rörelse och energi: kompositionens epicentra. Linjen är hos Pierre Olofsson ett sätt att beskriva den rytm och rörelse, som uppstår då färgernas livgivande former kommer i kontakt med varandra. Linjen är spåret av detta kontinuum".
"Färgerna skapar rumsligheten, de är blodet som pulserar genom de sammanflätande formerna och ger livligheten. De två linjerna som möter varandra ser jag som två blå fält som sammanslutna klyvs av en svart glipa. Det svarta ligger som en stor dominerande form i bildens mitt under de andra färgerna, och likt fett mot vatten stöter den i olika grad bort den blå färgen som delas upp i två forsande färgfält, som gör en vågrörelse, tills två nya former dyker upp, en engelsk röd och en ockra, som verkar höra ihop, färgklangen utvidgas, och pressar de blåa fälten till en slingrig kullerbytta där de förenas igen; för att börja om på nytt. De vita formerna i bilden fungerar som ett slags accenter eller markeringar av de tillfälliga möten där de två blå fälten tar tag i varandra och under rörelsens gång avtar kraften i dess vita sfäriska segment tills de neutraliseras av de ystra ockra och engelskt röda partierna och här smälter ju också fälten samman. Två linjer som möter varandra är två rörelsers rytmiska väg till förening; och skilsmässa".

Tomas Millroth, "Pierre Olofsson", 1992.