Bruno Liljefors

”Jag utställer Anna, konstnärens blivande första hustru, målad i Frankrike 1885, en så inspirerad sak som man i bästa fall bara gör när man är 25 år! Han älskade varje kvadratcentimeter av modellens ansikte, det syns tydligt och klart ännu efter 55 år, hennes underbart genomskinliga lilla öra, likafullt som de kysstäckta läpparna! Tavlan erbjöds mig för många år sen och kom att hänga fyra veckor i min sängkammare, men den stannade inte den gången. Det blev en förfärlig sorg när den försvann, och jag gick och tänkte på den dag efter dag, på den karamellfärgade klänningen i det underbart vackra gräset, o. s. v. Allt var så måleriskt koncentrerat i förgrunden mellan bakgrunden ju mer nonchalerats. Ja, ett par år efteråt kom den tillbaka. Jag stod inte ut, utan måste köpa den och sen 1938 är den min”.

Den passionerade beskrivningen ovan författades av, dåvarande ägaren, redaktör Torsten Tegnér i katalogen till utställningen ”Mitt bästa konstverk”. Utställningen, med undertiteln ”-Konst ur Stockholmshem”, anordnades till förmån för Rädda barnen på Konstakademien i Stockholm 1941. Titeln på utställningen talar sitt tydliga språk. Utställningskommittén, under ledning av dess ordförande överintendent Axel Gauffin, utgjordes av experter som Sixten Strömbom, Otte Sköld och Torsten Laurin vilka föresatte sig att locka fram de absolut förnämsta konstverken ur huvudstadens privata samlingar.

Katalognumret befann sig också i mycket gott sällskap. Bland övriga utställda konstnärer kan nämnas: André Derain, Pierre Bonnard, Camille Pissarro, Claude Monet och Vincent van Gogh. Det celebra sällskapet till trots var ”Anna” en av det fåtal målningar vilka kom i åtnjutande av såväl en fylligare presentation samt avbildning, med helsida, i katalogen.

Katalognumret utgör ett märkvärdigt undantag i Liljefors produktion. Den mästerlige skildraren av naturen som livsrum vilken förmådde att avbilda djur och natur med minutiös precision utförde nämligen ytterst få porträtt under sin levnad. Det, kanske, tidigaste exemplet utgörs av porträttet av konstnärens fader Anders Liljefors. Bo Lindwall skriver: ”Stor blev överraskningen då han visade ett porträtt av fadern, målat på försommaren 1884. Det var bara de närmaste som kände till hans tidigare intresse för porträttmåleri. I en tvärhuggen, detaljfattig stil hade han målat psykologiskt sensibla porträtt av flickor ur bekantskapskretsen i Uppsala. […] Porträttet av fadern hade han målat omedelbart efter hemkomsten från Grez. Alla som kom till Grez, även inbitna landskapsmålare fick lust att måla människor i den miljön. […] Den nya realismen med dess krav på att miljön skulle karakterisera människan, gav upphov till ett nytt porträttmåleri. Liljefors porträtt av fadern hör till de allra tidigaste svenska porträtten av det slaget” (”Bruno Liljefors”, 1960).

Lindwall fortsätter sedan att diskutera Grez betydelse för Liljefors i allmänhet samt katalognumret i synnerhet: ”Grez kom att betyda mycket för Liljefors; Grez-andan skulle prägla hans konst under de närmaste åren. […] Han övergav visserligen inte som Carl Larsson oljemåleriet för akvarellen, men många av hans små målningar kom under flera år att ha akvarellernas lätthet; de bär Grez signatur: solig idyll och raffinerad elegans. […] Han målade sin fästmö i det gröna; Grez-andan som fått sitt mest förföriska uttryck i Carl Larssons porträtt av sin unga hustru Karin (Bruden, 1883), har i Liljefors fått en kärvare karaktär. Den är inte lika virtuos och inte lika insmickrande; hans Anna är mera plastiskt utformad. Denna plastiska form är som så ofta hos honom ställd i kontrast mot det skissaktiga i framställningen av miljön; här verkar det emellertid som om han målat fästmön i annat ljus än omgivningen, man märker en luftskarv som följer hennes kontur. Det finns i karakteristiken ett djupt allvar som imponerar, man anar en viss psykisk spänning bakom den strama behärskning som präglar den unga kvinnans hållning, sliten mellan starka viljor, å ena sidan sin egen familj, som från början inte med blida ögon såg att hon fäst sig vid en fattig artist, å andra sidan fästmannen, som ville att de skulle gifta sig så snart som möjligt. Det året han målade sin fästmö var fyllt av konflikter. Det kanske är de stämningarna som ger hennes ögon ett så allvarligt forskande och spänt uttryck. Det är alltid blicken, vaksam, hypnotiserad eller hypnotiserande, som fängslar starkast i hans porträtt. Det var ofta ögonen som kom honom att inspireras. Han var aldrig någon professionell konterfejare utan en outsider, men några av hans porträtt hör till de mest uttrycksfulla i vår senare konst”.

Katalognumret är ett av ytterst få dokumenterade arbeten där Liljefors avporträtterat sin dåvarande fästmö Anna (född Olofsson). Det är, dessutom, det till formatet största samt i utförandet kvalitetsmässigt mest drivna, tekniskt såväl som konstnärligt. Till de fåtal övriga porträtten hör en oljestudie från 1882 samt den utsökta akvarellen ”Anna Liljefors virkar” från 1886 vilken såldes på Bukowskis Klassiska höstauktion 2010.