Edvard Munch

Katalognumret registrerat i arkivet i Munch-museet, Oslo.

Få nordiska konstnärer har haft så genomgripande internationell betydelse som Edvard Munch. Likafullt kan vi idag fascineras av honom och hans verk, så som hans samtid, då han så nyskapande revolutionerade sättet att framställa sina motiv. Liksom van Gogh står han som en av Expressionismens grundare. Starkast har hans inflytande varit i Skandinavien och Tyskland och hans egenart framträdde redan i de tidiga verken präglade av en känslig själs upplevelser och personliga erfarenheter och framställda med en stor intensitet. Motivens många gånger djupa existentiella innebörd speglar ofta det psykiska tillstånden.
Efter att ha bemötts med misstro av den norska konstpubliken var han från 1889, i mer än tio år bosatt utomlands. Han var omtalad och blev både angripen och beundrad av den samtida konstpubliken. Han blev under 1890-talet en av Symbolismens främsta aktörer på den konstnärliga scenen och med sitt stora projekt ”Livsfrisen” kom detta till uttryck. Han skapade under denna period medvetna disharmonier och förvrängda former vilket väckte stor uppmärksamhet.
Han utvecklade också med stort intresse olika tekniker för framställan av grafiska blad och laborerade med färger och material.
År 1909 återvände han, med viss bävan, till Norge. Han hade nu vunnit stort internationellt genombrott men också tidvis plågats av sjukdom och hans längtan hem hade vuxit sig stark.
I Frankrike och Tyskland hade han influerats av aktuella konstriktningar som impressionism, symbolism och jugendstil, han inspirerades av Gauguin och van Gogh. I hemlandet hade nu publikens inställning blivit en annan och det stora erkännandet kom 1907 då Nasjonalgalleriet inköpte flera verk och han tilldelades Sankt Olavsorden.
Efter sekelskiftet ersattes nu de summariska färgmassorna i hans verk med en friskare och mer energisk penselstil och efter hemkomsten blev hans måleri alltmer livsbejakande, ljusare och färgen alltmer flammande. Från Kragerös storslagna omgivningar fann han kraft och ro att framställa den monumentala naturen runt om: ”Molekylerna faller till ro i mitt inre” , som han själv formulerade det.

Våren 1916 flyttade den då 53-årige konstnären till egendomen Ekely strax utanför Oslo.
Det böljande landskapet runt godset blev centralt för de motiv han nu skulle komma att skapa.
Själva huvudbyggnaden på Ekely var en rymlig gulmålad träbyggnad i schweizerstil och med flertalet tillhörande mindre byggnader. Där fanns plats för verkstäder och lagerlokaler och Munch lät uppföra flera stora ateljébyggnader på egendomen, sammanlänkade med höga plankväggar, dessa utgjorde också väggar åt hans berömda utomhusateljéer.
Från sin veranda kunde han se vida omkring, mot fjorden, mot skogarna och mot staden. Denna plats skulle komma att bli hans hem för resten av livet och här levde han i självvald isolering. Besökare togs emot om de kom för att förhandla om köp av hans bilder eller be honom delta i utställningar. I övrigt var det få gäster, hans advokat, hans läkare och hans konsthandlare. De fick i gengäld hans vänskap och en och annan tavla. Vid denna tid hade han redan nått internationell berömmelse och räknades som en klassiker inom modernismen och nådde popularitet bland vanligt folk med sina bilder.
Under det första världskriget och åren efter ställde Munch ofta ut på Blomqvists Konsthandel i Oslo. Motiven på verken från denna tid hämtade han främst från Ekely med sina stora ägor, de fyrahundra äppelträden, traktens storslagna utsikter mot kuperade åsar i väst, mot söder över Kristianiafjorden och mot öst där den avlägsna stadens ljus lyste upp natthimlen under vintern. I de många landskapsbilderna från Ekely och dess omgivningar kan vi följa naturens gång genom årstidsväxlingarna, beskåda den gamla almskogens knotiga träd.

Färgharmonierna i landskapet och rörelsen i verket ”Fra Ekely” är framställda i breda penseldrag med den fulländade konstnärens säkra hand och kärlek till trakten.

”Ett konstverk är en kristall – liksom kristallen har själ och vilja måste konstverket ha det. – Det räcker inte att konstverket har korrekt ytor och linjer. När en sten kastas på en hop pojkar springer de åt olika håll. Det blir en omgruppering, en handling har ägt rum. Det är en komposition. Att återge denna omgruppering i färger, linjer och ytor är ett konstnärligt och måleriskt motiv. – Det behöver inte vara ”litterärt” – detta skällsord som många tar till inför målningar som inte föreställer äpplen på en duk eller en sönderbruten fiol”.

Samma år som tavlan ”Fra Ekely” skapades arbetade han med och slutförde den stora monumentalmålningen i Universitetets aula i Oslo (som påbörjats år 1909).
Under åren på Ekely vann Edvard Munch allt större erkännande i Norge. Publiken och kritikerna förstod att det essentiella med Munchs konst var hans genuina förmåga att skapa konst med utgångspunkt i starka, själsliga tillstånd – och att bilderna var målade i ett närmast explosivt rus.

Den tyske konstnären, litteraturkritikern och vännen Franz Servaes skrev om Munch att han : ”inte kunde måla ett landskap utan att göra dess själ till sin egen”.