Konrad Klapheck

Konrad Klapheck är en av efterkrigstidens mer intressanta konstnärer. Hans konst knyter an till surrealismens tradition, till den amerikanska Popkonsten och till hyperrealismens konstriktning. Klapheck har under hela sitt rika konstnärskap ständigt stått i dialog med konstnärskollegor i konsthistorien. I målningarna träder ofta minnen av barndomens fasor och nöjen fram.

Konrad Klapheck föddes i Düsseldorf som ende son till Richard och Anna Klapheck. Både fadern och modern var professorer vid Die Staatliche Kunstakademie. Faderns specialområde var arkitekturhistoria, ett ämne som senare kom att fascinera sonen.

Fadern Richard Klapheck blev tidigt granskad av nationalsocialisterna, vilket ledde till att han sparkades från sin tjänst vid konstakademien. Detta blev ett hårt slag för honom och han lyckades aldrig komma över denna orättvisa behandling och vid krigsutbrottet 1939 avled han. Änkan flyttade därefter med sin son till morföräldrarna i Leipzig. I december 1943 bombades staden av de allierade och stora delar av stadskärnan ödelades, däribland morföräldrarnas hus. Konrad Klapheck har senare berättat hur han som 8-åring fascinerats av denna spektakulära rödskimrande himmel över den sargade och brinnande staden.

Efter att Röda armén gjort sitt intåg i Sachsen 1945 flyttade Anna Klapheck tillbaka till Düsseldorf tillsammans med sonen. I Düsseldorf studerade Klapheck först teckning och litteratur (Franz Kafka, James Joyce och Marcel Proust) vid Humboldt-gymnasiet. Han upptäckte även jazzen. I slutet av 1950-talet studerade han vid Die Staatliche Kunstakademie under professor Bruno Gollers ledning. Han reste till Paris där han träffade Max Ernst, upptäckte Marcel Duchamps konst, Raymond Roussels författarskap samt mötte konstnären och skulptören Christian d’Orgeix.

I början av 1960-talet presenterade konstkritikern José Pierre honom för surrealismens förgrundsfigur. Mötet med André Breton blev av stor betydelse. Även mötet med René Magritte i Bryssel påverkade den unge konstnären. Vid samma tid introducerades han av konsthandlaren Leo Castelli för en ny konststil i New York som senare fick namnet Pop Art, en stil vilken är starkt besläktad med Klaphecks egen konst.

1965 ställde Klapheck ut tillsammans med surrealisterna på galleriet ”L’Oeil de Paris” i utställningen ”L’Ecart absolu”. Samma år hade han även separatutställning på Galerie Ileana Sonnabend i Paris, med förord i katalogen av André Breton, och året efter ägde hans fösta retrospektiva utställning rum på Kestner-Gesellschaft i Hannover. 1969 hade konstnären en viktig separatutställning hos den förmögne och betydelsefulle konsthandlaren Sidney Janis på hans galleri i New York, där han ställde ut 35 av sina målningar. Våren 1970 medverkade Klapheck med ett par verk i utställningen ”Surrealism?” på Moderna Museet i Stockholm.

I början av 1970-talet uppstod en ny konststil ”Hyperrealismen” och Klapheck deltog på ett antal utställningar med denna nya konstriktning, bland annat på Louisiana i utställningen ”Ekstrem Realism” (1973) och på Centre national d’art et de culture i Paris i utställningen ”Hyperréalistes américains – Réalistes européens” (1974).

Konrad Klapheck utnämndes 1976 till professor i måleri vid Die Staatliche Kunstakademie i Düsseldorf, där han fortfarande är bosatt och verksam.

Die Machine und ich

Som student vid konstakademien 1955, 20 år gammal, utförde Klapheck den målning som kom att bli utgångspunkten för hela hans framtida konstnärskap. För att göra sig bemärkt på skolan målade han, så verklighetstroget som möjligt, en skrivmaskin av märket Continental. En målning i stark motsats till det abstrakta måleriet och den franska tachismen som var på modet vid denna tid. Målningen är den första i en serie av skrivmaskiner.

Skrivmaskinen har även en djupare mening hos konstnären, då den var ett sätt att återskapa kontakten med den alltför tidigt bortgångne fadern. Under Klaphecks tidiga barndom vaggades han av det smattrande ljudet av skrivmaskinen, när fadern skrev sina avhandlingar i arkitekturhistoria. Målningen blir därför omedvetet konstnärens självbiografi. Den representerar på ett sätt en förlorad värld … la recherche du temps perdu.

Två år senare, 1957, målade han sin första symaskin av märket Singer. Målningen utfördes efter ett gräl med flickvännen Lilo Lang och en tillfällig separation. I symaskinens linjer och former kände konstnären igen den övergivna Lilo och han kallade målningen ”den förödmjukade fästmön” (=”Die gekränkte Braut”).

Efter denna målning insåg Klapheck att det var möjligt att översätta mänskliga relationer till maskiner och föremål. Han associerade objekten till den manliga och den kvinnliga världen. Följaktligen fick skrivmaskinerna, där livets viktigaste avgöranden formuleras, maskulina namn, som ”Der Supermann”, ”Patriarchat”, ”Der Monarch” medan symaskinerna, som hjälper oss att skyla vår nakenhet, fick feminina namn, till exempel ”Die Mütter”, ”Das Superweib”, ”Die Intrigantin”.

Denna företeelse kan man även se hos Richard Lindner, en konstnär som Klapheck beundrade, där mannen och kvinnan blir till objekt. Klapheck däremot humaniserar och personifierar istället föremålen. Utöver skriv- och symaskiner utförde Klapheck även serier av målningar som avbildar telefoner, vattenkranar och duschar, strykjärn, skoblock, cyckelringklockor, nycklar, vilka alla kan översättas till olika mänskliga relationer.

Konstnären har själv berättat varför han började avbilda maskiner och föremål: ”Jag målade maskinen för att göra något ovanligt, för att föreviga mig själv på ett oefterhärmligt sätt. Istället blev det maskinen som kom att lära mig inse livets intighet och min egen obetydlighet. Men bör jag förebrå den detta? Jag tror det inte, ty att lära känna livet är liktydigt med att kunna uthärda det”.

För att besvara kommentarerna om den ofta kyliga framställningen i sitt måleri jämförde sig Klapheck med den franske konstnären Ingres och deklarerade att ”det finns en dold eld under en hinna av is”

Klapheck har ständigt stått i dialog med sina berömda föregångare; Bland andra med Salvador Dalí i målningen ”Sanftmut des Verführers” (1958), Pablo Picasso i ”Witwenschaft” (1959), Roy Lichtenstein i ”Der Lauf der Welt” (1968), Fernand Léger i ”La Chasse à la fortune” (1978), Gustave Moreau och Jean-Auguste-Dominique Ingres i ”Die Fragen der Sphinx” (1984),

Die Tyrannin

I den aktuella målningen ”Die Tyrannin” från 1967 använder sig Klapheck av ett tydligt formspråk där föremålet på duken är kyligt skildrat och kraftfullt stiliserat. Symaskinen, vars beståndsdelar är minutiöst återgivna, upptar hela dukens yta, vilket ger den en klar monumentalitet. Maskinens högfärdiga kropp reser sig och inklinerar sig, hierarkiskt, mot en bakgrund som ger en känsla av oändlig tomhet. Fondens eldiga färger påminner om krigets fasor och den rödskimrande himmelen över Leipzig 1943. Även målningens titel för tankarna till krig.

Här visar Klapheck det komplexa i verket; genom ett till synes enkelt vardagligt föremål tvingar han betraktaren att se på målningen på ett annorlunda sätt. Han avbildar symaskinen i detta ovanliga monumentala formspråk behandlat i ett lågt perspektiv, vilket oroar. Föremålets stränga och kyliga framställning, där den står ensam och stum, ger en hotande förnimmelse. En känsla av förföljelse.

”Die Tyrannin” kan jämföras med Klaphecks målning ”Soldatenbraüte” från samma år. Ett verk som inspirerats av Caspar David Friedrichs målning ”Die Lebensstufen” från 1835, där fartygens segel återses i symaskinernas kroppar. Klapheck skildrar soldaternas övergivna flickvänner, vilka avbildas mot den hotfullt skymningslika fonden.

Målningen ”Die Tyrannin” ställdes första gången ut på den uppmärksammade separatutställningen på Sidney Janis Gallery i New York 1969.

Pierre Olbers Saint Bellies
Konsthistoriker