Jockum Nordström

Det finns ingen plats för luffare i stan längre!
(Intervju med Jockum Nordström 12 april 2011)

Att träffa Jockum Nordström är som att kliva in i en annan tid. Det är inte en specifik tid - bara annan. Kanske är det en tid som bara existerar i hans egna bilder. Stillsamma, egensinniga, hemlighetsfulla, humoristiska och inte sällan naket och uppsluppet erotiska. Tiden, om man ska beskriva den. Ett tidigt sextiotal, eller kanske trettiotal. Bilarna, barerna, kyrkorna, hamnarna, städerna och skeppen bär redan från början en elegant patina som om tiden aldrig har varit ny, utan alltid klätt sig i det avskavda.

Ändå finns det en fräschör över hans bilder, en hantverksskicklighet, en handens lust som de senaste femton åren erövrat hela den internationella konstvärlden. Jockums collage ställs ut och säljs i de mest namnkunniga gallerierna i världen (bl a David Zwirner Gallery i New York) och för ett par år sedan syntes hans “gubbar” på omslaget till en katalog för den stora amerikanska mässan för samtidskonst, The Armory Show.

”A Necessary Rest in the Auditorium” (2001) förenar all den poesi och humor som kan rymmas i ett collage av Jockum Nordström. I centrum står, som mycket ofta, musiken. Inte bara genom det faktum att betraktaren befinner sig mitt i orkesterpodiet. I själva verket har musiken tystnat, bara några spridda gestalter står med sina instrument, de andra har tagit rast. Musiken finns här snarare i det återkommande rytmiska temat. Dels den omsorgsfullt lagda parketten som täcker hela ytan, stolarnas svarta linjer och så notställets sinuskurvor från en spetsgardin.

• Jag ville ha tomhetskänslan. Den som uppstår efter att rummet alldeles nyss varit fyllt av musik. Jag tycker att det är spännande när alla går därifrån. Stolarna står kvar som andar.

Trots att bara tre musiker (en fjärde står bortvänd, nästan osynlig) har dröjt sig kvar, upplevs rummet som fullt av liv. Stolarna rör sig som en bisvärm över golvet och ingenting är stilla.

Redan som barn ägnade sig Jockum Nordström åt collage. Eller snarare, det var det han gjorde. Ständigt sysselsatt med att klippa, klistra, måla med pennor, tusch, kritor. Nyfikenheten och samspelet mellan hjärnan och handen, utmaningen har stadigt drivit konstnärskapet framåt. Nya utställningar, nya verk och resor och utställningar. Vi pratar om vad som driver honom idag. Att uppfinna sig själv är ingen självklarhet. Inte ens efter ett liv i framgång och lång erfarenhet.

• Det finns ingen plats för luffare i stan längre, konstaterar han uppgivet. Jag måste kämpa för att hitta mig själv oftare nu än när jag var yngre. Det tar längre tid att komma åt att hitta känsliga saker i sig själv. Det gäller att som konstnär vara stöddig utåt, men också att vara det inåt. Man kan inte gå omkring och vara vanlig - då händer ingenting.

Skönaste tillståndet är när vardagen blir meningsfull. Närheten till ateljén är livsviktig.

• Det är det som är leken. Hjärnan och handen leker. Man stöter på problem. Ibland vinner hjärnan ibland vinner handen. Men det är skönt med motstånd, det blir oftare som man inte vill än som man vill. Det motståndet tycker jag om.

Jockum Nordström är bland annat representerad på Museum of Modern Art, New York, och Moderna Museet, Stockholm, där han hade en separatutställning 2005. Framöver ställer han ut på Galleri Magnus Karlsson (maj/juni) samt på Douglas Hyde Gallery Dublin, Franska institutet i Paris och Lam i Lille, Frankrike. Han skall även ställa ut på Zeno X Gallery i Antwerpen.