Andy Warhol

Efter att ha skapat några av 1900-talets mest omtalade konstverk valde Andy Warhol från omkring 1965 att ägna återstoden av decenniet åt sitt konstnärliga filmskapande. Även detta avbröts, emellertid, brutalt genom det spektakulära mordförsök vilket Warhol överlevde 1968 för att spendera 60-talets sista år som konvalescent.

Det är framförallt två projekt vid ingången till det gryende 70-talet som banar väg för vad som kom att bli en av Warhols mest framträdande motivkretsar: porträtten av de rika, berömda och vackra. 1969 avporträtterade Warhol sin schweiziske gallerist Bruno Bischofberger vilket initierade en rad beställningar från några av konstvärldens viktigaste gallerister som Ileana Sonnabend (1973) och Leo Castelli (1975). Av stor betydelse för Warhols återkomst till måleriet med betoning på porträttlika avbildningar är också sviten med Mao vilken sysselsatte Warhol under 70-talets första hälft.

Porträttmåleriet kom att framstå som mer än just porträttmåleri och var en naturlig fortsättning på det tidigare måleriets popkonstnärliga fokusering på ”Superstars” som Liz, Jackie och Elvis. Warhols internationella klientel inkluderade, mer eller mindre, alla som var ”något att räkna med”. Bland de som ville bli förevigade fanns, för att nämna ett fåtal, musikartister (Mick Jagger och Liza Minelli), modedesigners (Yves Saint Laurent, Halston och Diane von Furstenberg), filmstjärnor (Dennis Hopper) och berömda konstnärskollegor (David Hockney och Roy Lichtenstein). Warhols värld begränsades ingalunda till den kulturella sfären. 1976 förevigades den amerikanske presidenten Jimmy Carter och en resa till Teheran samma år resulterade i att Farah Diba beställde inte mindre än tolv porträtt! Vid mitten av 1970-talet var det få dörrar som inte stod öppna för popkonstens främste företrädare i världen. Oavsett hur stor berömmelse, rikedom eller makt som stod till en persons förfogande fanns det alltid ytterligare statusmarkörer att eftersträva. En av de mest eftertraktade ”fjädrarna i hatten” att stoltsera med vid den här tiden var, utan tvekan, förmånen att bli avporträtterad av Andy Warhol.

Omkring 1970 köpte Warhol sin första Polaroid Big Shot. Kameran kom att bli en favorit hos konstnären. Warhol reste vanligtvis med två likadana kameror i bagaget i händelse av att en kamera skulle gå sönder. Han förvarade även ett antal Big Shots i vännen och affärskompanjonen Fred Hughes lägenhet i Paris. Sålunda var han alltid beredd att ta sig an viktiga porträttbeställningar i Europa. Trots att Polaroid lade ned tillverkningen av modellen Big Shot, omkring 1972-73, fortsatte Warhol använda sig av kamerorna under ett antal år. Eftersom kamerorna tenderade att gå sönder köpte Warhol alla kameror han kunde komma över i butiker i närheten av ateljén på Union Square West samt annorstädes i New York. När företagsledningen på Polaroid fick reda på detta erbjöd de sig att reparera samt underhålla Warhols kamerabestånd. Några av direktörerna gick till och med steget längre. På tjänsteresor runt om i världen letade de rätt på oanvända kameror undanställda på lagerhyllorna, vilka raskt köptes in samt sändes till Warhol i New York.

Warhol baserade sina porträtt, liksom majoriteten av sina motiv under 70-talet, på förberedande polaroidbilder. En sittning kunde ta timmar i anspråk och resultera i en mängd fotografier ur vilken, slutligen, en handfull bilder valdes ut för det fortsatta arbetet. Den slutgiltiga polaroiden förstorades sedan upp samt efterbehandlades enligt Warhols direktiv på konsttryckeriet Chromacomp, Inc. Resultatet blev en skalenlig schablon utifrån vilken porträttet sedan kunde tryckas med s.k. silkscreen-teknik. Warhol var, i högsta grad, involverad i processen vars samtliga etapper han godkände personligen innan nästa steg kunde påbörjas. Ofta beordrade han att vissa retuscheringar skulle genomföras. Typiskt för konstnärens arbetsmetod samt estetiska principer var att anletsdragen rensades från ovidkommande detaljer, eventuella rynkor försvann och ärr tonades, i förekommande fall, ned. Trots att tekniken medgav screentryck med ett brett spektrum av färgtoner samt nyanser av ljus och skugga föredrog Warhol en förenklad starkt kontrasterande bildkomposition. I avbildandet av den avporträtterades ansikte ville Warhol eliminera de mellanliggande färgtonerna för att endast behålla de påfallande ljusa samt mörka. Då schablonen var färdigretuscherad kalkerade Warhol in var motivet ungefärligt skulle tryckas på duken innan han målade upp de eftersträvade färgtonerna. Sista ledet i framställningen var att låta Chromacomp slutligen screentrycka motivet ovanpå den färglagda duken.

Warhols 70-talsporträtt ger uttryck för konstnärens återuppväckta intresse för det måleriska i sin konstnärliga utövning. Om Warhol i sina porträtt från 60-talet föredrog att arbeta med ytmässigt nedtonade kompositioner på företrädesvis monokrom bakgrund så antar 70-talets måleri mer expressiva kvaliteer. Warhol aspirerade aldrig på att åstadkomma naturtrogna, realistiska avbildningar i porträtten utan valde i stället att betona de anletsdrag han personligen uppfattade som mest relevanta samt intressanta. Dessa utgjordes, näst intill, uteslutande av ögonen samt munnen. Ögonen tenderar att vara stora, skimrande samt markerade med expressionistisk, färgstark ögonskugga. Läpparna är ofta överdrivet sensuella och fylliga eftersom det underliggande färgfältet vanligtvis spiller över screentryckets konturer. Den estetiska principen ger en naturlig återkoppling till Warhols ikonografiska 60-talsmotiv där Marilyn Monroe och Liz Taylor men även Jackie Kennedy framstår som tidiga samt viktiga förelöpare. Sammantaget förhöjer Warhol stjärnkvalitéen hos de avporträtterade samt får de att framstå som exponenter för sofistikerad tidlös elegans där skalan på avbildningarna bidrar till att skapa en känsla av personligheter av monumental karaktär. Warhols vän, konsthistorikern David Bourdon ger följande träffsäkra beskrivning av porträtten: ”Warhol’s portraits were not so much realistic documents of contemporary faces as they were designer icons awaiting future devotions. His intention, of course, was to give as much satisfaction to his clients as society portraitists such as John Singer Sargent and Giovanni Boldini had given to theirs in earlier eras”.

“Scandinavian Beauty” är ett mycket typiskt arbete från perioden i fråga. Kompositionsmässigt utgår Warhol från den av honom omhuldade trekvartsprofilen. Den till skalan överdrivna avbildningen fyller ut merparten av duken och skapar en känsla av monumentalitet. Kompositionen uppvisar likheter med ex. vis porträttet av Diane von Furstenberg (1974) men även tidigare mästerverk som ”Early colored Liz” (1963) samt ”Early colored Jackie” (1964), där framförallt färgsättning samt accentuerandet av ögonskugga samt läppar spelar en avgörande roll.

Själva sittningen för porträttet ägde rum i ett galleri på Strandvägen i Stockholm under våren 1976. Warhol med entourage befann sig på blixtvisit i Sverige och den avporträtterade skönheten fick i hast ta sig från sin hemadress till galleriet där fotosessionen vidtog med Warhols sedvanliga effektivitet och intensitet. Framåt kvällen kunde Warhol konstatera, sin vanligtvis fulltecknade sociala agenda till trots, att han hade en hel kväll och natt att fördriva utan att veta vart han skulle ta vägen. Det är i det läget som föremålet för porträttet ställer upp som ciceron åt Warhol i Stockholms nattliv. En mycket trevlig, samt lång, kväll tar vid där man bl a besöker ett antal restauranger och barer i Gamla stan. Den vanligtvis något reserverade Warhol visar en mycket avslappnad, öppen och spontan sida gentemot sin ”Scandinavian Beauty” som han kallar henne under kvällen, vilken förlöper under ömsesidig glädje och allehanda muntrationer.

När ”Scandinavian Beauty” något senare befinner sig i New York stöter hon ihop med Warhol i hissen på anrika hotellet The Pierre vid Central Park. På ett ögonblick återfinner de två spontaniteten och glädjen från det första mötet i Stockholm vilket leder till att man tillbringar åtskilliga timmar i varandras sällskap på The Pierres glamorösa bar.

När Warhol något senare färdigställer porträttet hemma i New York har omständigheterna förändrat ämnet från ett konventionellt porträtt till ett verkligt vänporträtt vilket framgår av det personliga följebrev Warhol bifogade målningen när den sedemera under 1977 levererades till mottagaren i Stockholm.

Warhols oerhörda framgångar gjorde att han inte bara fick tillgång till utan även kom att bli en av sin tids glittrande internationella jet set. Varhelst Warhols arbete förde honom fanns alltid tillfällen att avporträttera ”det vackra folket”. Än i dag går en osynlig guldkantad väg som förbinder de platser där Warhol fann sina modeller. Från Sunset Boulevard och Park Avenue över Champs-Elysées till Via Veneto och längre ändå fanns och finns porträtten kvar som påminnelser om det glamorösa 70-talets konstscen. I och med ”Scandinavian Beauty” kan vi nu också lägga till Stockholm som en hållplats på denna stjärnornas avenue.