Karin Mamma Andersson

Idag är Karin Mamma Andersson en väl etablerad konstnär, såväl hemma i Sverige som internationellt. Hennes trolskt mättade måleri, de hemlighetsfulla historierna, det kärva och nordiskt släckta färgerna har fört henne till världens mest respekterade platser för samtidskonst: Venedigbiennalen, Moderna Museet och stjärngalleriet David Zwirner i New York. Men då, 1997, tiden för den här målningens tillkomst var det inte så.
Motiven i Karin Mamma Anderssons målningar hämtas ifrån den tid och den omgivning som hon lever i just då. Under 1990-talet, då denna målning kom till, levde hon småbarnsliv och hennes motiv kretsade kring familjen, hemmet och minnet av den norrländska uppväxten. Målningarna har ett personligt tilltal och skildrar ofta barnens lekar. Karin Mamma Andersson har en förmåga att i sina verk lyfta fram de små detaljerna och hon ser hela tiden nya möjligheter i en ganska så snäv motivkrets bestående av landskapet, barndomen och konsthistorien. Utifrån sin personliga erfarenhet målar hon sig fram till den position där verket talar till flera. Hon lägger ned mycket tid på att hitta den rätta känslan i målningen -ytans struktur, färgnyanserna och den speciella ruffighet som kännetecknar hennes bilder. Hon blandar tekniker och material, målar över och bättrar på. Oftast har hon en 5-6 olika målningar på gång samtidigt i ateljén.
Såhär har hon själv beskrivit sitt måleriska 1990-tal i en intervju med Lars Norén:
KMA: Då var det väldigt mycket barn i alla mina målningar. Jag förstår att jag målade min situation, de enda motiv jag hade tillgång till, barnen och platsen vi bodde på. Jag var ju mamma till två barn som jag hela tiden förhöll mig till.
LN: När insåg du att du inte hade valt dina egna motiv?
KMA: Ja, när jag slutade måla barn, när jag kände att fuck, nu orkar jag inte ett barn till. Det är samma sak med björkarna jag höll på med i åratal, men det är ett motiv jag inte kan komma ifrån. Jag bestämmer mig gång på gång att jag inte kan göra en enda björk till. Jag kan inte låta bli... för den är så vacker.

I "Bättre famntag än av mor väntar dig när du blir stor" ser vi det lilla barnet, som vill lämna hemmets trygghet och själv upptäcka världen där utanför, på väg ut ur målningen och in i ett nytt bildrum. Ögonblicket är fruset och barnets hy påminner om den antika skulpturens kalla marmor. Blicken är fäst på någonting utanför målningen. Vad skall hända härnäst? Skall vi tolka fönstret som en möjlighet eller ett hinder? Är det en minnesbild ur Karin Mamma Anderssons egen eller kanske hennes barns barndom? Människornas slutenhet är ett återkommande uttryck i Anderssons målningar, de är avståndstagande och hemlighetsfulla. Vanligtvis är det naturen eller rummet omkring dem som hjälper oss att tolka bilden och sätta dem i ett sammanhang men ofta lämnar hon oss med obesvarade frågor. Hon strävar efter att låta målningarna skildra en miljö, en situation eller en känsla utan att avslöja för mycket av dess berättelse. Det måste finnas något outtalat kvar.