"Kalkklippan, St Aubin"
Signerad Hjertén. Utförd omkring 1935. Duk 73 x 92 cm. Målningen har också kallats "Oväder, Saint Aubin".
Moderna Museet, Stockholm, "Sigrid Hjertén 1885-1948", 1964, kat nr 48 (felaktigt daterad i katalogen).
Moderna Museet, Stockholm, "Sigrid Hjertén 1885-1948", 1964, avbildad helsida (felaktigt daterad i katalogen).
Carl Palme, "Sigrid Hjertén", Stockholm, 1936, avbildad sid 11 (felaktigt katalogiserad och daterad i boken).
1921 målade Sigrid Hjertén för första gången den dramatiska klippkusten vid Saint-Aubin-sur-Mer, i Normandie. Året innan hade familjen Hjertén/Grünewald efter nästan tio år i Sverige återvänt till den franska huvudstaden. Hjertén sökte sig under 1920-talet allt oftare utanför staden, både för att komma bort från stadens buller men också för att få inspiration av livet i små byar och naturen i kuststäderna. Efter 1910-talets många porträtt av familjemedlemmar och framförallt av sonen Iván, blir de rena människoskildringarna allt mer sällsynta. Omgivningen får ta större plats, både i målningar av staden och av naturen.
Under det sena 1920-talet och familjens sista år i Frankrike blir Hjerténs sjukdom allt mer märkbar. 1932 söker hon vård i Sverige och de målningar som tillkommer de följande åren bär på en expressiv måleriskt styrka, där färgen i sig har tagit över huvudrollen från eventuella modeller och vyer. Carl Palme skriver i sin bok om konstnären om den ”kalla gula färg” som alltid funnits i Hjerténs palett. Denna färg blir särskilt betydelsefull under Hjerténs sista aktiva år som konstnär och den är ytterst märkbar i denna målning från omkring 1935.
1934 gör familjen en resa genom Europa till Sicilien. Tillbaka i Sverige reser Hjertén i minnet och målar framförallt motiv hon utförde under 1910-talet. Nu tillkommer bland annat kraftfulla och måleriska varianter av lyftkranarna på Stadsgårdskajen, från utsikten på Katarinavägen. Men hon går även tillbaka till åren i Frankrike. ”Kalkklippan, St Aubin” är ett ypperligt exempel på konstnärens 1930-talsmåleri när det är som bäst. Det som möjligtvis kan upplevas som återhållet i den tidiga verionen av den stora kalkklippan från 1921, formligen exploderar i färg- och formbehandling i den aktuella målningen. Konstnären har arbetat med breda och snabba penseldrag och skarpa diagonaler vilka höjer temperaturen och intensiteten i kompositionen. Hjertén har använt den ”kalla” gula färgen för att få fram den ljusa kalkklippan, vilken står i skarp kontrast till strandens varma röda toner där tre personer figurerar i gröna badkläder. Ett oväder tonar upp sig över horisonten och segelbåtarna tycks små och sårbara och deras segel har antagit ovädershimlens svart-röda ton. Längs med strandkanten promenerar ett par, hon i klarröd klänning och han i svart.
Målningen är med största sannolikhet utförd 1935. Hjertén hade då en provisorisk ateljé inrymd i våningen och här tillkom efter hemkomsten från Italien-resan just dessa nästintill impressionistiska minnesbilder. Då vi vet att hon för alltid lade sin palett och sina penslar ifrån sig endast ett par år senare, är det lätt att med ett historiskt raster för ögonen se denna målning som en nästan frenetisk uttömning av ett konstnärskap vars styrka vilade på en formidabel färgbehandling. ”Kalkklippan, St Aubin” är en mycket spännande målning, både konstnärligt och konsthistoriskt!
Hjertén, Sigrid (1885-1948),svensk målarinna. Tillhörde Matisse-akademin Henri Matisse men aldrig gruppen ”De Unga”, som var förbehållen män. 1911 gifte hon sig med Isaac Grünewald och tillsammans har de sonen, konstnären Ivàn Grünewald. Deras måleri har mycket gemensamt i form, färg och motiv, även ytmässigheten, linjerytmen och kombinationen av varma och kalla färger. Motiven är likartade, men Hjertén är lekfullare i kompositionen, använder mildare färger och markerar inte konturerna med samma kraft. På 1920-talet sedan familjen bosatt sig i Paris koncentrerades hennes motiv till franska stadsbilder, landskap och porträtt. Måleriet är engagerat och växlar mellan oro och harmoni, färgen får en mollton, är mer markant under 30-talet, då hennes typiska, intensiva gula färg dominerar. Hjertén måleri blir allt mer likt van Goghs. I de sista dukarna täcks ytan med sneda färgstreck ur vilka motivet växer fram. 1937 slutade hon måla, då hade sinnessjukdomen brutit ut och äktenskapet med Isaac upplösts.
Läs mer