Katalognumret, vilket är utfört i Bois-le-Roi under våren/försommaren 1877, ingår i den märkvärdiga svit av målningar föreställande blommande fruktträd vilken med fog får anses utgöra några av Carl Fredrik Hills viktigaste landskapsmålningar. I Nationalmuseums utställningskatalog ”Carl Fredrik Hill” (1 oktober 1999 – 16 januari 2000) ger, professorn i konstvetenskap vid Lunds universitet, Sten Åke Nilsson följande bakgrund till målningens tillkomst: ”I mars lämnar Hill in två tavlor till Salongsjuryn och vänder sedan staden ryggen innan den börjar ’vårstinka’. I början av april får han reda på att hans målningar refuserats. Han bor då i Bois-le-Roi, en liten plats sydöst om Paris, där Seine kröker. På andra sidan ligger Chartrettes med sina gröna höjder. Det är förvånande, att Hill i nederlagets stund kan prestera så många och fullödiga arbeten som denna vår. När han firar sin födelsedag den 31 maj har han redan avverkat ’ett dussintal blommande landskap’; här är det inte tidvattnet som satt gränserna utan den korta blomningen.

Nilssons, mycket relevanta, återkoppling till ”tidvattnet” syftar tillbaka till den bildsvit av strandmotiv vilken Hill utförde året innan, 1876. Viggo Loos omnämner dessa motiv enligt följande: ”Efter havsstudierna, som intaga en märklig plats i vårt måleris utveckling, tillkommo på höstsidan […] ’Kyrkan i Montigny’ och andra motiv såsom ’Höst’ med de avlövade träden i Champagne”. (Viggo Loos, ”Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885”).

Konstnärens arbetssätt, under dessa år, att tematiskt avbilda samma motiv eller motivkrets i bildsviter exempelvis i fråga om flodlandskapen från Champagne och de blommande fruktträden i Bois-le-Roi berör Loos på följande sätt: ”Upprepningen av motivet i olika belysningar är en intressant omständighet, som leder tanken till impressionisterna. Det är ingen mekanisk återtagning utan varje gång ett studium av landskapet sådant det avslöjar sin karaktär i olika ljus. På samma sätt skapade Monet sina motivserier. Här finns en ny beröringspunkt mellan Hill och impressionismen, ehuru själva poesien i hans Champagnelandskap utan tvivel […] sammanhänger med Fontainebleauskolan”.

Vad som särskiljer motiven med de blommande fruktträden emellertid är det utpräglat dekorativa helhetsintrycket som dessa dukar frammanar med sina finstämt koloristiska, naturlyriska kompositioner. Vad Hill strävar efter att göra och i allra högsta grad lyckas med är att föreviga en känsla av ohöljd lycka inför det franska vårlandskapets ögonbedövande färgprakt och skönhet. Loos, återigen, skriver: ”Vad som nu följer äro de idylliska motiven med blommande fruktträd i Bois-le-Roi. Om man haft anledning betvivla den till brevmaterialet knutna kronologien skulle man nästan ha velat placera dessa paradisiska natursyner före det föregående årets våldsamt intensiva sand- och terrängstudier. I verkligheten har det väl förhållit sig så att kraftuppbådet under det stormiga året 1876 inte kunde få en mera direkt fortsättning. Anspänningen har varit för övermäktig och Hill har känt behov av att låta andra sidor av sitt väsen engageras i sin naturtolkning. I Seinelandskapet kring Bois-le-Roi med de av floden genomskurna dalarna, de mjukt förtonande utsikterna i silver och grönt och de av fruktträdens blom överströdda markerna fann konstnären ro och harmoni. Den ogrumlade målarlyckan störes ej av några oväderstunga moln. Vad konstnären biktar är sin egen förälskelse i det franska landskapets skönhet. Det är den lugna andhämtningens period i Hills utveckling”.

En annan av Hills levnadstecknare fil. dr. Adolf Anderberg anknyter till Loos resonemang och skriver i sken av Hills refusering från Salongen: ”Bois-le-Roi var den lämpligast tänkbara tillflyktsorten för en människa med upprivet nervsystem. Här rådde det stora lugnet. Vi har omtalat, hur om våren hela byn var en enda stor, blommande trädgård. Sinnet faller till ro, och vad skulle han måla om ej all denna ljuvlighet? Det är svårt att variera uttrycken för vad man känner inför dessa motiv så underbara i verkligheten, så fascinerande på duken”.

Enligt uppgift hade Carl Fredrik Hill redan i slutet av april 1877 hunnit utföra omkring ett dussin studier av motivet i fråga. ”Man kan ej tänka sig något mera tjusande” konstaterar konstnären själv om landskapet, vilket talar för hur betagen han var. Outtröttligt varierar han nu sina studier av de vårliga fruktträden och landskapsutsikterna. Loos, än en gång, beskriver ett av motiven enligt följande: ”Hur summariskt, utan tyngande detaljer motivet skildras kan man se av ’Blommande fruktträd, Bois-le-Roi II’, där en rad fruktträd kanta en gärdsgård på det gröna, öppna fältet. Även här fängslar brytningen mellan jordfärgerna och den ljusa, skira blommen under en silvergrå rymd”. Mycket talar för att Loos beskriver det aktuella katalognumret, även om just dessa motiv med blommande fruktträd av flera orsaker visat sig vara svåra att särskilja i äldre litteratur samt utställningssammanhang.

Dock ter sig Loos beskrivning självklar inför betraktandet av katalognumret. Loos fortsätter sedan genom att beskriva bildsvitens övergripande intryck: ”Färgens blondhet, studiet av ljuset och luften, det summariska målningssättet, allt detta leder ju tanken till impressionisterna. Vad som föresvävat Hill är det doftfyllda och ogripbara. Hans bilder äro materialiseringar av det vårliga ljuset och färgspelets silver och grönt, rött, violett, rosa och brutna blå toner i grönskan. Utan intryck av impressionisterna vore detta måleri inte tänkbart och likaväl är det personligt i hela sin anda”.

Resonemanget ovan återspeglas, till viss del, hos Anderberg vilken har kallat motiven med de blommande fruktträden en ”kärleksförklaring inför all denna blommande och doftande rikedom” samt nedtecknat följande beskrivning: ”Fruktträdens vita blomkronor flyter aldrig samman med den vita molnväggen. Den på avstånd helt vita blomsterskruden åstadkommes dock genom ett flimmer av färgnyanser i diskreta rosa-toucher, men även isättningar av blått och grönt spelar med i detta med osviklig säkerhet uppbyggda färgschema. Allt är tillkommet som i ett lyckorus. Hill visar sig ha upptäckt valörmåleriets djupast förborgade hemligheter och laborerar med dem efter behag”.

Anderberg får också sista ordet genom följande citat: ”Alla som skrivit om Hill under sista åren har nästan uttömt den lyriska vokabulären. Den fråga, som Blomberg ställer, när han i sin skrift om Hill hunnit fram till skildringen av denna period, fylld av skaparlycka och harmonisk samklang med en paradisisk natur, innefattar även ett värdeomdöme av, skulle jag tro, bestående giltighet. ’Har någon’, skriver han ’målat fruktträd som Hill så påtagligt verkligt och så överjordiskt skönt?’ ”.