Adolf Ulrik Wertmüller

Adolf Ulrik Wertmüller föddes 1751 i Stockholm men kom huvudsakligen att verka utomlands under hela sin livstid. Han började sin konstnärliga utbildning med att studera skulptur men övergick sedermera till måleriet och blev elev hos Lorens Pasch d.y. Vid tjugoett års ålder lämnade han Stockholm och reste till Paris där han mottogs av sin äldre kusin Alexander Roslin som vid denna tid hade varit verksam i den franska huvudstaden i drygt tjugo år och vunnit stor berömmelse som en av stadens mest uppskattade porträttörer. Mycket snart slöt sig Wertmüller till den mot rokokon oppositionell riktning, hans nya lärare blev Joseph-Marie Vien, den ledande gestalten för den gryende nyklassicismen. 1775 blev Vien utnämnd till direktör för franska akademin i Rom och begav sig till Italien åtföljd av flera lärjungar, däribland Wertmüller som tog tillfället i akt att studera de romerska formerna på plats. Efter fyra år i Rom gick resan än en gång till Frankrike. Åter i Paris utnämnde Gustaf III honom till förste hovmålare och han blev medlem av den nyinstiftade Konstakademien samt även i den franska motsvarigheten.

Det hårda klimatet i Europa och intrigerna inom yrkeskretsarna ledde dock till att Wertmüller 1788 lämnade Paris och reste till Bordeaux. I och med revolutionens utbrott förlorade Wertmüller större delen av sina placerade sparpengar. Han beslöt då att först resa till Spanien och sedan vidare till USA dit han anlände 1794.
Överallt blev han väl mottagen och kort efter sin ankomst fick han i uppdrag att måla det porträtt som kom att bli hans mest kända verk, porträttet av Georg Washington.
Wertmüllers konstnärskap representerar en övergång från rokokons ljusa, skira drag till den mer sobra och polerade klassicismen. Inspirerad av Vien och David, men också av den amerikanska realismen, arbetade Wertmüller med ljus och mörker för att skapa liv och rörelse i de mer återhållna klassicistiska målningarna.

Wertmüller målade två porträtt av Thomas Charton och hans fru, Anne-Marie Charton, i december 1779. Thomas Charton var en rik konstsamlare som introducerade Wertmüller för sina inflytelserika vänner. På baksidan finns en dedikation som uttrycker Wertmüllers tacksamhet till paret. Dessa två porträtt av parets barn, daterade 1781, förser oss med ytterligare bevis på konstnärens tillgivenhet till familjen Charton. Porträttet av deras son, Jules, skildrar pojken med en klase vindruvor och ett vinglas. Dottern håller i ett äpple – visdomens frukt. I och med att porträtten inte finns omnämnda i Wertmüllers Note de tous mes ouvrages finis kan tavlorna ha blivit överlämnade som en gåva till föräldrarna.
Trots att konstnärens porträtt vanligtvis utmärks av en viss kyla spritter dessa två målningar av liv. Den unge Charton håller spjuveraktigt upp vingudens, Bacchus (Dionysos), attribut vin kärlet och en klase med vindruvor. Håret står på ända och han tycks något skuldmedvetet vända blicken mot någon som står vid sidan av konstnären. Systern smeker ett äpple samtidigt som hon förlorat blicken i något som är dolt för betraktaren. Förutom att vara en symbol för vishet finns en koppling mellan äpplet och det bibliska syndafallet. Detaljerna i målningarna så som äpplet, glaset och vindruvorna är skickligt målade och likaså stofferna.