Helene Schjerfbeck

Forsmästare Einar Reuter från Torneå köpte sina första verk av Helene Schjerfbeck, Vedhuggaren (1910-11) och Syskonen (1913) när konsthandlaren Gösta Stenman sålde sin samling 1914. Hans intresse för konstnären väcktes, han började köpa hennes tavlor och ägde så småningom en betydande samling. Det räckte emellertid inte för Reuter att bara samla på Schjerfbecks konst. Han började också skriva om henne och publicerade under pseudonymen H. Ahtela ett flertal artiklar om Schjerfbeck och hennes konst. Hans första monografi utgavs på eget förlag samma år i samband med Gösta Stenmans stora retrospektiva utställning av Helene Schjerfbeck. Reuter-Ahtelas verkliga livsverk kom ändå att bli den omfattande biografi över Helene Schjerfbeck, som publicerades på finska 1951 och två år senare på svenska. Enligt Einar Reuter själv var han under årtionden den centrala schjerfbeckexperten och han blev också en av hennes närmaste vänner.
I mars 1915 besökte Einar Reuter första gången den beundrande konstnären som med modern hade flyttat till Hyvinge 1912. Vid det laget hade Reuter redan inhandlat två nya målningar av Schjerfbeck, Flickan med blått band (1909) och Mediciernas dotter (1907). Helene Schjerfbeck förhöll sig i allmänhet ganska negativ till dylika besök, men upptäckte att hon hade funnit en person som förstod henne. Hon skriver till konstnärskamraten Ada Thilén att forstmästaren verkade vara en sympatisk och okomplicerad man väl insatt i den moderna konsten. Hon kände att hon nu hade träffat någon som hon fritt kunde diskutera konst med – en själsfrände på samma våglängd som hon själv. Trots att Helene Schjerfbeck vid denna tidpunkt var 52 år och Reuter hade fyllt 33 år föregående höst, utgjorde åldersskillnaden inget hinder för deras vänskap.
Efter det första sammanträffandet blev Einar Reuters besök de viktigaste händelserna i Helene Schjerfbecks tillvaro, ett avbrott i det monotona livet i Hyvinge. De böjrade nu regelbundet korrespondera med varandra, vilket fortgick ända till Schjerfbecks död 1946. Reuters samling utökades så småningom med ett par målningar som han fick i gåva av konstnären, Det röda huvudet I (1915) och Röda äpplen (1915). Helene Schjerfbeck ville med dessa gåvor tacka Einar Reuter för den glädje hans vänskap givit henne. Hon levde visserligen inte helt isolerad i Hyvinge men saknade ofta konstnärlig omgivning. Kontakten med andra konstnärer var sporadisk. Inte ens hennes närmaste ”konstnärssystrar” såsom Helena Westermarck, Maria Wiik och Ada Thilén förstod hennes intresse för de tidiga modernisterna som t.ex. Henri de Toulouse-Lautrec, Paul Cézanne, Vincent van Gogh eller Paul Gauguin. Dessa konstnärer var däremot mycket välkända för Einar Reuter som under sina resor i Tyskland och Frankrike bekantat sig med deras konst.
Helene Schjerfbeck kallade Einar Reuter för ”skogsmänniskan” på grund av hans yrke som forstmästare samt hans stora intresse för att fotvandra i Lappland. Men Reuter var också amatörkonstnär vars enklare sätt att måla visar tydliga influenser av Schjerfbecks konst. Helene Schjerfbeck var mycket intresserad av vännens arbeten, och de bildade tillsammans med Bernhard Häkli (som sedermera övergick till möbelbranschen) en grupp kallad Vapaat, som åren 1920 och 1924 arrangerade två utställningar i Helsingfors. Gruppen uppstod på Einar Reuters initiativ och upphörde också när hans egna konstnärliga ambitioner slocknat. Efter 1923 målade han ingenting på tjugo år. Troligen gav han upp på grund av de dåliga recensioner som Vappat erhöll, givetvis med undantag för gruppens ”egentliga själ” Helene Schjerfbeck.
För Helene Schjerfbeck betydde det konstnärliga broderskapet med Einar Reuter enormt mycket, och det var svårt för henne att acceptera att han gav upp sin konstnärsbana. Redan år 1917 hade Reuter hamnat i en svår konstnärlig kris – samma år som Schjerfbeck upplevde en stark renässans genom Gösta Stenmans separatutställning – och han förstörde veterligen då flera av sina målningar. Schjerfbeck försökte uppmuntra Reuter att måla, och efter inbördeskriget 1918 målade de ett par veckor tillsammans i Ekenäs. För Helene Schjerfbeck var denna erfarenhet av gemensamt konstnärsliv en dröm som blev verklighet, ty svag hälsa hade länge begränsat hennes möjligheter att resa och måla. Veckorna i Ekenäs tillsammans med konstnärsvännen framkallade minnen av ungdomsåren i Paris, och fotografiet med Helene Schjerfbeck framför sitt staffli på parkstigen i Ekenäs återger en ovanligt ljus stämning.
Helene Schjerfbeck var i dessa tider redan mycket förtjust i Einar Reuter. Vännen representerade för henne allt det vackra, kloka och goda i en man och detta ser man tydligt också i de porträtt hon målat av honom. Ett av dem, utfört 1915-18, hörde till Einar Reuters egen samling. Där lägger man speciellt märke till den ljust strålande pannan, som ser ut att dölja endast ljusa och stora tankar. Reuter förlovning 1919 med Tyra Art, som han träffat i Sverige, blev en enorm chock för Helene Schjerfbeck. Hela hennes liv tycktes spåra ur och ledde till en sjukdomsspiral. Trots att Reuter senare poängterade att deras förhållande hade varit ”platoniskt”, var det för Helene Schjerfbecks del fråga om en mycket djupare känsla. När förlovningen blivit känd blev känslorna allt mera framträdande, och förhållandet mellan Schjerfbeck och Reuter förändrades. Å ena sidan förlorade det något av sin omedelbarhet men å andra sidan ledde det till en intimare bekantskap. Orsaken till att Einar Reuter gav upp sitt måleri 1923 för en längre tid berodde eventuellt på hans giftermål året innan.
Einar Reuter kom från en svenskspråkig kultursläkt, men gick i finskspråkig skola, var mycket finsksinnad och skrev på finska. Han var trots detta helt tvåspråkig, vilket var en förutsättning för vänskapen med Helene Schjerfbeck, som inte kunde finska. Ett dilemma uppstod sedermera då Helene Schjerfbeck inte kunde läsa vad Einar Reuter skrev om henne på finska. Hon upplevde detta som kontroversiellt, godkände det, men var samtidigt rädd för vad han skulle skriva om henne. När den första monografin publicerades 1917, skrev Helene Schjerfbeck till Einar Reuter och förundrade sig över ” … har Ni verkligen slösat en bok på mig…” Till Helena Westermarck berättar hon att boken gjorde henne nervös, men samtidigt var hon ”tacksam för hans empati”.
De artiklar och monografier som Reuter-Ahtela skrivit om Helene Schjerfbeck, blev grunden för vad man länge ansåg om henne som konstnär och människa. Reuter skapade myten om henne som en skör och ensam eremit som levde i ett eget skönhetsideal isolerad från det verkliga livet och endast levde av konsten och för konsten. Denna bild som Einar Reuter gav Schjerfbeck motsvarade inte konstnärens egen uppfattning. Hon upplevde inte att hon skulle ha varit förfördelad och accepterat sitt öde som krassligt helgon, utan ansåg istället att hon levde ett stormigt liv. Helene Schjerfbeck kämpade i allmänhet kraftigt emot den ”andlighetens” aura som man ville pådyvla henne. Även hennes konsthandlare, Gösta Stenman, var delvis av samma åsikt.
Helene Schjerfbecks och Einar Reuters korrespondens fortsatte till konstnärens sista år i Saltsjöbaden, men tonen förändrades. I slutet av sitt liv vågade Schjerfbeck tala om deras i grund och botten olika livssyn för hon antog att en konstnärs väg med fattigdom och motgångar aldrig skulle ha varit nog för Reuter. Hon var egentligen besviken över att Einar Reuter inte blev den perfekta konstnärsvännen, trots att han varit en viktig förespråkare för hennes konst.

Text: Professor Riitta Konttinen