Evert Lundquist
"Kvinnorna vid brunnen"
Signerad Evert Lundquist a tergo. Utförd 1938. Duk 116 x 104 cm.
Proveniens
Direktör Gösta Wallentin.
Bukowskis Moderna (Svensk-Franska Konstauktioner), 1981, kat nr 117.
Utställningar
Moderna museet, Stockholm, "Evert Lundquist-utställningen", 7 september - 13 oktober 1974, kat nr 42.
Moderna museet, Stockholm, "Evert Lundquist" 16 januari - 11 april 2010, kat nr 42.
Litteratur
Eugen Wretholm, "Evert Lundquist", 1977, avbildad sid 77.
Utställningskatalog Moderna museet, "Evert Lundquist" avbildad helsida i färg, sid 76.
Övrig information
Efter återkomsten från Paris 1932 tillbringade Evert Lundquist sommaren på Runmarö i Stockholms skärgård. Han beskriver hur han där återfick lusten att arbeta och formerna och måleriet blev tyngre. Nu infinner sig också hans lust att arbeta pastost och i stort format. Hans psykiska hälsa går upp och ner och samma klangbotten av motpoler står också att finna i hans konstnärliga alster, ibland är det lätt och svävande och ibland är det tungt och tätt. Dessa kontraster håller i sig under 1930-talet. Mot en bakgrund av klassiskt måleri och ett intresse för de stora mästarna var han redan som ung en särling i det svenska konstlivet. Han uppfattades ibland som omodern av sin samtid, han var egensinnig och ointresserad av trender – ändå upplevs han idag som starkt samtida, aktuellt och vibrerande i sin måleriska styrka. Moderna museets stora utställning tidigare i år visar vilket avtryck Lundquist har gjort i den svenska konsthistorien. Det är också svårt att nog understryka betydelsen Lundquist har haft för yngre generationers konstnärer.
”1938 återupptog jag med kraft mitt arbete, och dessa sommarmånader innebar för mig en avgörande period av personlig konstnärlig mognad. […] Jag förnam att en fast, monumentalt förenklad och arkitektoniskt sluten form och en syntetiserande färg utgjorde grundelementet i min konstnärliga inställning.” Så skriver Evert Lundquist i sina memoarer.
”Kvinnorna vid brunnen” är ett fint exempel på det som Lundquist beskriver i citatet ovan. De två kvinnorna har slagit sig ner vid brunnen och vilar huvudet i händerna. Kompositionen är sammanhållen och förenklad. Kvinnorna är tecknade med skarp kontrast mot den vibrerande röda marken och de utslätade ansiktena avslöjar inget om deras känslor. Tröttheten anar vi endast genom deras kroppsspråk. Denna högintressanta period i Lundquists målarliv visar på en tyngd och en kraftfull penselföring som senare nästan blivit synonymt med hans konstnärskap. I avskalade målningar, där koncentrationen drivits till sin spets och där enstaka föremål fångat konstnärens fokus, målar Lundquist vardagliga objekt eller scener fyllda med existentiell sprängkraft.
Formgivare
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer