Adolf Ulrik Wertmüller

Adolf Ulrik Wertmüller föddes 1751 i Stockholm men kom huvudsakligen att verka utomlands under hela sin livstid. Han började sin konstnärliga utbildning med att studera skulptur men övergick sedermera till måleriet och blev elev hos Lorens Pasch d.y. Vid tjugoett års ålder lämnade han Stockholm och reste till Paris där han mottogs av sin äldre kusin Alexander Roslin som vid denna tid hade varit verksam i den franska huvudstaden i drygt tjugo år och vunnit stor berömmelse som en av stadens mest uppskattade porträttörer. Mycket snart slöt sig Wertmüller till den mot rokokon oppositionell riktning, hans nya lärare blev Joseph-Marie Vien, den ledande gestalten för den gryende nyklassicismen. 1775 blev Vien utnämnd till direktör för franska akademin i Rom och begav sig till Italien åtföljd av flera lärjungar, däribland Wertmüller som tog tillfället i akt att studera de romerska formerna på plats. Efter fyra år i Rom gick resan än en gång till Frankrike. Åter i Paris utnämnde Gustaf III honom till förste hovmålare och han blev medlem av den nyinstiftade Konstakademien samt även i den franska motsvarigheten. Vid Gustav III:s besök i Paris fick han genom kungens bemedling tillåtelse att måla drottning Marie-Antoinette och hennes barn i parken vid slottet Trianon, ett porträtt som ställdes ut på Parissalongen 1785 och som idag hänger på Nationalmuseum. Det hårda klimatet i Europa och intrigerna inom yrkeskretsarna ledde dock till att Wertmüller 1788 lämnade Paris och reste till Bordeaux, det var här han målade porträtten av Consul général de Russie M. Wittfooth och dennes hustru.
I och med revolutionens utbrott förlorade Wertmüller större delen av sina placerade sparpengar. Han beslöt då att först resa till Spanien och sedan vidare till USA dit han anlände 1794.
Överallt blev han väl mottagen och kort efter sin ankomst fick han i uppdrag att måla det porträtt som kom att bli hans mest kända verk, porträttet av Georg Washington.
Wertmüllers konstnärskap representerar en övergång från rokokons ljusa, skira drag till den mer sobra och polerade klassicismen. Inspirerad av Vien och David, men också av den amerikanska realismen, arbetade Wertmüller med ljus och mörker för att skapa liv och rörelse i de mer återhållna klassicistiska målningarna.