Albert Edelfelt

”Den sista duk Edelfelt påbörjat är bröstbilden af en ung qvinna med mörk, sinlig typ och ett muntert skratt på de halföppna läpparne, ett rödt och hvitt huckle drapperat kring hufvudet samt nedfallande öfver en yppig, till hälften blottad arm. Saftigt och uttrycksfullt.”

Spada i Stockholms Dagblad, 6.12.1880.

Den svenska journalisten och utrikes-korrespondenten Johan Janzon (1853-1910) skrev under pseudonymen ”Spada” i Stockholms Dagblad 1880 en artikel Hos Alb. Edelfelt i Paris, där han beskriver flera av Albert Edelfelts halvfärdiga målningar i hans nya ateljé vid 147, avenue de Villiers. Spada beskriver Edelfelts nya adress som en ”via sacra” i den moderna konstens huvudstad. Edelfelt hade flyttat in i ett helt nybyggt ateljé-hus i ett kvarter i närheten av Parc Monceau med förmögna konstmecenater och framgångsrika konstnärer i grannskapet. Émile Zola beskriver dessa kvarter i boken om kurtisanen Nana (1880). I huset fanns arbetsutrymmen för ca. 40 skulptörer, målare, journalister och fotografer; bl.a. den svenska konstnären William Féron. I bottenvåningen var husägaren Mme Léon Bertaux’ skulpturskola för kvinnor belägen. Hon grundade Union des Femmes Peintres et Sculpteurs med huvudsäte i just detta hus där Edelfelt hyrde ateljé från 1880 till sin död 1905.

För Paris-turister kom Albert Edelfelts ateljé att bli en attraktion. En dag i veckan höll konstnärerna en mottagningsdag och då var ateljén uppstädad och fungerade som ett utställningsrum. Spada besökte Edelfelts ateljé i samband med en herrtillställning utan att ha föranmält sin kommande artikel till Edelfelts bestörtning. De flesta verk han fick se var ämnade för konsthandeln och Spade bredde gärna på med ord som ”modelle cocotte” eller ”skvallerkrönika”. Sedan 1878 hade Edelfelt haft beställningar på spanska teman, men även orientalistiska motiv, som Edelfelts lärare Gérôme (åren 1874-77) vid École des Beaux-Arts specialiserat sig på. Sommaren 1881 höll han fortfarande på med en målning, som jag antar varit ett beställningsarbete. Det är möjligt att Faraos dotter inte någonsin blev klar.

Den rosa-champagnefärgs-randiga sidenduken med tofsar hör till Edelfelts ateljé-rekvisita och den syns i flera målningar som: studiet för Faraos dotter (Ateneum) eller Chez l’artiste, utställd på Salongen i Paris 1881. Sidenduken fungerar även som täcke till Liggande naken modell (1880) eller som huvudbonad avbildad i en akvarell som tillhör Ateneums samling. Akvarellen har tidigare felaktigt inskrivits i hans produktion från Spanien våren 1881. Här syns samma modell med svart hår och lockig panlugg, med det randiga sidentyget draperat runt huvudet. Hon röker en cigarett och till höger syns Edelfelts nyinhandlade ekskåp från 1600-talet i Louis XIII stil. Den randiga duken löper som en röd tråd i flera målningar och bär en doft av den sensuella parisermodellen, som mången felaktigt benämnt Virginie – Edelfelts så kallade älskarinna. Virginie modellar först 1883 i Edelfelts ateljé och hennes ”huvud” (Hintze kat.nr 227) har felaktigt adderats till detta verk: ”såld i mars 1883”. (se Hintze kat.nr. 153). Den mästerligt och realistiskt skildrade skrattande modellen, som blottar sina friska tänder (en genre lämplig för skildring av arbetarklassen på 1800-talet), hör till en serie Edelfelt utförde i sin nya ateljé 1880-1881 med populära teman ur bl.a. Verdis Aida-opera med Faraos dotter som en av huvudrollerna. Aida uppfördes sedan mars 1880 på stora Operan i Paris. Ville man måla en souvenir från Paris till stadens besökare, var opera och snygga parisermodeller en garanti för framgång bland privatköpare.

Marina Catani