Otto G Carlsund

Violoncellisttriptyken med "Mager cellist", "Normal cellist" och "Fet cellist" tillkom 1926 i Paris som kompositionsförslag för väggar till ett musikrum. I juni-juli anordnade Fernand Léger sina elevers årliga utställning på Galerie d'Art Contemporarin i Paris på 135 Boulevard Raspail. Otto G Carlsunds bidrag till utställningen blev bl a triptyken som han placerade på central plats i visningen. Serien kom snabbt att betraktas som "hans verkliga slagnummer" av omvärlden, en journalist döpte dem till "triptyque de violoncellistes", vilket de i fortsättningen kom att kallas. Motiv och formkonstellationer grep Otto G Carlsund aldrig ur tomma luften, bakom varje verk finns i stort sett alltid en bakomliggande verklighetserfarenhet. Sålunda byggde triptyken på verkliga och av Carlsund upplevda konsertbesök där artisterna / musikerna fick bli hans modeller. Han besökte frekvent konserter och särskilt dyrkade han Bach och hans harmoniskt färgskiftande musik. Otto G Carlsund dyrkade också violoncellsoli och därför blev det cellister i olika varianter som kom att bli förebilder för hans förlagor till muralmålningarna som var tänkta till ett musikrum. Den aktuella triptykens musiker är med andra ord inte fantasifigurer, de återgår på verkliga individer som han hört och sett spela.

Oscar Reutersvärd skriver i sin bok om konstnären apropå triptyken;

"Man har förmodat att detta skedde vid något framförande av Heiter Villa-Lobos kompositioner för enbart celli. Det är ett faktum, att den brasilianska kompositören spelades flitigt i Paris. Och det var givet, att Carlsund med sin kärlek till violoncellen, drogs till dessa konserter. Här kom han i så fall att fängslas av tre musiker uppe på estraden, med så från varann avvikande kroppsbyggnad: mager, ordinär och fullrund."

Titlarna på svenska blev "Mager cellist", Normal cellist" och "Fet cellist".

Serien kom att beundras av publiken för sin utsökta kombination av kubistisk formkomplikation och spirituell humor. Själv ansåg Otto G Carlsund att triptyken skulle passa in på väggarna i en sal för lättare kammarmusik i något av de folkliga kulturpalats som Fernand Léger pläderade för. Ett av verken ur triptyken inköptes av en representant för Museu de Arte i Sao Paulo direkt på utställningen.
Publiken fascinerades av den moderne Carlsund och såg att han inspirerats av den store puristen Ozenfant. Hans principer för muralmåleriet med reducerat bilddjup och platta kompositionselement anammade Carlsund då han lärde känna honom på Légers skola i Paris 1925. Carlsund kombinerade purismen och kubismen med en uppsluppenhet och humor som han ville ingjuta i måleriet och ge skrattet en plats i den kollektiva miljön.