Staffan Hallström

SAK, Sveriges Allmänna Konstförenings minnesutställning, Konstakademien, Stockholm, Västerbottens museum, Umeå, Borås museum och Malmö Konsthall, 1978.

Staffan Hallström stod med sitt måleri på en stark expressiv grund. Hans målningar växte fram delvis ur själva materialet men också ur hans djupaste känsloliv. Motiven tog form, sakta och ganska omständigt. Han ändrade, skissade nytt och målade över för att till slut finna en komposition och färgställning som innehade den balans och det uttryck han sökte. Hallström hämtade impulser från Delacroix, Rubens, Goya och Hills sjukdomsteckningar. Det finns också ett drag av Giacomettis tecknande av figurer och i skildringen av starka känslolägen.

I Hallströms konst är tecknandet viktigt och hans målningar utstrålar lika mycket linjeföring som målerisk poesi. För konstnären var omtagningarna viktiga för slutresultatet och det faktum att skaparprocessen tillåts leva kvar i det färdiga verket gör att hans målningar fortfarande känns väldigt närvarande.

Den första versionen av ”Ingens hundar” kom 1953. Det finns ett mänskligt drag över dessa hundar som har grupperat sig som om de skyddar varandra mot omvärlden. Högresta och alerta höjer de blicken och sina huvuden mot omgivningen och de vädrar lika mycket fara som morgonluft. I denna spänning av motpoler finner vi syntesen av Hallströms måleri.

Stig Johansson skriver i sin bok om Staffan Hallström, ”de idéer och känslostämningar som drev fram ”Ingens hundar” gjorde dessa målningar till något av de originellaste i svensk konst. Hans motivkretsar och bildidéer förblir så unika att de knappast kunde liknas vid något annat”.