Evert Lundquist
"Det vita bordet" ("Bordet")
Signerad EL, även signerad Evert Lundquist a tergo. Utförd 1962. Duk 117 x 90 cm.
Tilläggslista
Proveniens: Carl Axel Valén, Stockholm.
Proveniens
Bukowski Auktioner, auktion 451, 12-15 maj 1987, kat nr 227.
Carl-Axel Valén, Stockholm.
Utställningar
Konstakademien, "Evert Lundquist", Stockholm, 8 oktober - 30 oktober 1977, kat nr 3 (med titeln "Bordet").
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, "Evert Lundquist 1904-1994", 3 juni - 3 oktober 2004, kat nr 30 (med titeln "Vita bordet").
Litteratur
Bo Lindwall, "Då och Nu" - Svenskt Konstliv under 15 år", Uddevalla 1982.
Övrig information
Evert Lundquist pastosa ljusmåleri når sin absoluta höjdpunkt under 1960-talet, han låter objekten födas ur ljuset. Hans kontemplativa motiv växer fram så att det riktigt knakar ur färgsjoken som läggs ovanpå varandra. Stillhet, värme och ett mycket speciellt ljus sprider sig välvilligt mot betraktaren
När Evert Lundquist 1960 blev utnämnd till professor och antagen som lärare i måleri vid Konsthögskolan var han 56 år. Den tioårsperiod som han hade framför sig blev av största betydelse, hans arbetslust var på topp i början av 1960-talet och kulturklimatet i Sverige började förändras. Publiken och kritikerna hade länge fokuserat på det konstruktivistiska, men nu återupptäcktes det expressiva. Evert Lundquists våldsamma penselskrift och pastosa färg fick honom också att framstå som en självständig motsvarighet till bl a de Kooning och Dubuffet som sysslade med ”abstrakt expressionism”. Dörrarna för ett internationellt genombrott öppnas 1959 då han ställde ut i Paris och sen följde utställningar i London, Milano, Paris, och New York. 1960 deltog han i en utställning på Beaux-Arts Gallery i London och 1964 inbjöds han att delta i utställningen "54-64, Paintings & Sculpture of a Decade" anordnad av Tate Gallery. Han fick betydande framgångar och rosades ofta av kritikerna, men Lundquist insåg snart att en internationell notering av hans namn inte var värt sitt pris och bestämde sig för att Sverige och hans ateljé i Kanton i Drottningholm var hans plats på jorden.
"Det vita bordet" är målat 1962 och torde vara ett av Evert Lundquist mest betydande konstverk. Den vita bordsduken som veckar sig och skyler själva bordet har växt fram genom att Lundquist har applicerat lager på lager av färgskikt. Penselburkarna på bordet befinner sig i centrum och får fokus genom att ett inre ljus flödar mot betraktaren. Målningens pastosa utstålning och dynamiska inre styrka är lysande. Rörelsen och ljuset verkar komma inifrån konstverket.
I samband med en stor utställning på Konstakademien 1970, det år då Evert Lundquist slutade som lärare beskriver han den gångna tioårs-perioden i sitt konstnärskap; "den innebar en konsolidering av min egen konstnärliga syn, och den ”kanske vittnade om ett stegrat intresse för ljuset och, möjligen, också en förmåga att ibland säga saker enklare än tidigare”.
1962 målade Evert Lundquist några andra viktiga verk, "Facklan" och "Skördekvinnan" som tillsammans med ”Det vita bordet” känns som höjdpunkter i hans konstnärskap på 1960-talet.
Formgivare
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer