Lennart Rodhe

”Jag vill en konst, där allt är buret av en åskådlighetens logik, där varje komponent är underordnad bildens krav och där den abstrakta konstruktionen definieras mot ett konkret mål.”

Detta skrev Lennart Rodhe i sin dagbok i februari 1939, endast 22 år gammal.

Under andra hälften av 1940-talet genomförde Rodhe många resor. Flera av dem kom att få stor betydelse för hans framtida utveckling som konstnär.

Hösten 1947 for han till Paris tillsammans med hustrun Eivor Burbeck. Där blev han, liksom Paul Klee före honom, påverkad av de etnografiska museernas textila konstverk med uråldriga geometriska mönster. Rodhes motiv hade dittills utgjorts av kulissbilder, rum som bryts upp av häftigt ljus och nattliga skuggor. Detta var målningar med flackande, flaxande figurer som sögs upp av mörker eller stelnade till ting. Ett karakteristiskt exempel på hans figurativa måleri är ”Kyrkogården” från 1945. Här förvandlas människokropparna ibland till gravstenar.

Från vintern 1947-1948 var allt det figurativa borta.
Under Parisvistelsen beställde Bonniers bokförlag ett bokomslag av Rodhe och detta föranledde en research med inköp av en serie bilder för inspiration. Bland dessa fanns fotografier av Germaine Krull där hon återgivit Eiffeltornet underifrån. Tornets konstruktion gav av sig själv en geometrisk indelning där trianglar bildades. Trianglarna befann sig dessutom på olika nivåer och detta intresserade givetvis Rodhe. Denna bildsvit inspirerade honom så att han började använda sig av trianglar som tema.
Som grundelement i sitt arbete valde han alltså den enklaste form som finns, den med bara tre hörn och tre sidor. Med hjälp av den formen ville han lära sig alla lagarna om det ogripbara rummet. Rodhe återkom med jämna mellanrum i sin konst till de geometriska formerna, då han ville undersöka händelser i ytan. Han sade: ”De geometriska formerna har en enkelhet som gör att jag tydligare ser vad jag tecknar. De är lättare att behärska.”

Hela hans intresse kom efter 1947 att inrikta sig på de formala problemen: färgernas och formernas rörelser i rummet. Han beskrev själv måleriet som ett forskningsarbete där han skulle göra en bild som i varje enskildhet följde de lagarna. Han skulle inte stå svarslös inför en enda liten fläck på bildytan.
Man kan också beskriva det så att ytan härskar, vilket var ett av konkretisternas mål. Lennart Rodhe var aldrig någon renodlad konkretist men i den samtida konstdiskussionen betraktades han som en konstnär inom denna nya falang.
För att empiriskt undersöka sitt material klippte han ut trianglar i papp och fäste dem på en plywoodskiva, bytte ut dem i oändlighet och satte dem lager på lager.

När Rodhe målade trianglar i Bohuslän 1948 brukade han ställa de färdiga dukarna ute i naturen för att se om de höll. Han ville att de skulle kunna ses som ett stycke anonym natur och att de inte skulle ha något förkonstlat över sig.

Auktionens målning ”Variations I” är utförd 1948.

I "Variations I" består ytan av en mosaik av trianglar som färg- och valörmässigt är arrangerade så att de elliptiska formerna sätter dem i rörelse. Trianglarna tycks på det sättet kunna växla position men de har alltid kontakt med bildens yta antingen med spetsen eller med en sida.
Formernas kompositionsmässigt väl avstämda valörer gör att rörelsen hejdar sig eller delar upp sig i mindre moment.
Varje form i bilden kan byta läge, så fort blicken rör sig över ytan ändras rumsligheten. Bilden är uppbyggd så att dessa förvandlingar skall kunna äga rum.
Växelspelet i ytan har Rodhe arbetat med sedan Akademitiden. Själv brukade han benämna det som ”det ogripbara rummet” där formerna löser upp sig i intet och skapar en rörelse som aldrig stannar.
Rodhe ytor är föremål för ett seende.

Få abstrakta målningar är så känsliga för att ses upp och ner som Rodhes. Tänk på denna bild där trianglarna ligger eller står eller lyfter efter bestämda regler. De har nästan en egen anatomi och oregelbundenheterna i Rodhes teckning kan ses som avspänning eller anspänning. Ibland ter de sig som om de vore triangulära djur.
Rodhe sade : "För att kunna teckna lär jag mig att se".
I detta ligger hemligheten bakom det outgrundligt spännande i Lennart Rodhes målningar.