Väggpanelen i köket är ett kollektivt projekt av designgruppen We work in a fragile material. ”Vi frågade oss om måleri är dekoration och om man kan ta måleri på allvar. Vi inspirerades av Ayasofya i Istanbul”, säger Åsa Jungnelius. Väggen har visats på galleriet Crystal in Stockholm.
Vänster: I ateljén på nedervåningen jobbar Åsa med ett platsspecifikt verk till hamnen i Norrköping. ”Jag förflyttar mig i huset beroende på vad jag gör.” Höger: I vardagsrummet står en rosa kolonn i skumgummimadrass, det och väggarna bakom soffan är delar av det hommage Åsa gjorde till Niki de Saint Phalle för Moderna Museet. Assemblaget som hänger från taket en av Åsas skulpturer.
Åsa tar gärna vara på saker, vissa noga utvalda och vissa som hon snubblat över och "är skyldig att se potentialen i”. Hon hittar nya användningsområden för delar av gamla skulpturer och blandar in klassiska designmöbler och andra fynd ”utan egentlig ordning”.
”När jag är här finns ett fokus, en självvald ensamhet”, säger Åsa, som även har boende i Stockholm. ”Det är ett bra hus, ett snällt hus. Men det var ett självmordsuppdrag att ta sig an det.” Huset ligger öde i skogen och var inte ens ett bostadshus då Åsa tog över. Hon renoverade länge och säger att huset går i olika faser än idag, med olika personer som bor där i perioder.
Materialprover till Snäckan i kommande tunnelbanestationen Hagastaden. Den bruna stolen är en arbetsstol som cirkulerar i huset.
Snippan gjorde Åsa första gången som ett stort och förespeglat verk. De senaste åren har hon gjort den som mindre bruksföremål och som installationen Snipp Dipp – en dukning som social akt, med gardiner, mat, ljus och snippskålar. Sjuan-stol av Arne Jacobsen.
Åsa växte upp i Fisksätra i Stockholm utan kopplingar till konst men med en känslighet för rum och material. I början var det ett handikapp som hon inte visste vad hon skulle göra av, men känsligheten var också ett behov, och det blev en drivkraft. Hon lärde sig blåsa glas när hon var 17. ”Jag var en arg rastlös tonåring som fäktade hej vilt för att hitta ett ställe att göra av med min överskottsenergi på. Jag träffade en tjej på en parkeringsplats med en glasklump runt halsen, som hon gjort själv på en skola i Småland. Det ville jag göra.”
Åsa blev helt ockuperad av glaset, ”i både hjärna och kropp”. Hon fortsatte till Konstfack i Stockholm. Än idag återvänder till Åsa till glaset som material. Hon gillar transparensen och glossigheten, men också för att ”vi vill tro att skönheten är god, men det är klurigare än så”.
Gemensamt för Åsas projekt är att hon ser materialet som ett språk, sammanlänkat med hur komplext samhället är och hur vi uppfattar vår samtid. Genom att ändra om och koppla ihop material och materialitet kan vi förändra en samtid, en maktrelation, en könsmaktsordning och hur vi är mot varandra. ”Materialet binder oss samman och kan förändra oss. Det betyder olika saker i olika sammanhang. Vi tror att fallosformen betyder makt, men vad händer om den blir en gullig ljusstake? Den blir inte längre potent”, säger hon.
Vänster: ”En halv grunka” som är en liten del från en lampett. Höger: En röd, italiensk soffa, ”en vräkig 80-talsdröm med jättestora fåtöljer till”.
Apropå bordet pratar Åsa om 1950-talets geometriska uppfinning superellipsen, hon tycker att tron på en form via en matematisk formel är ”helt bananas”, men att det är roligt att titta på den som form idag.
Vänster: Den bananböjda soffan hittade en kompis på ett lokalt snickeri. ”Det är en vänskapssoffa, jag älskar formen, det blir lite hotellfoajékänsla.” Terracotta-basketbollarna på bordet är gjorda av Magnus Mattsson, äpplet var del av ett hommage till Ulrica Hydman Vallien för Kosta Bodas 275-årsjubileum. Höger: Verandan. Åsa blandade färgerna till väggen själv och målade direkt på OSB-skiva. ”Den melerade känslan känns lite punkigare, rufft men omsorgsfullt.”
Just nu jobbar Åsa med allt från konstprojektet Residence in nature som undersöker bland annat naturbegreppet – att bo och arbeta i materialet som metod – och att utveckla den konstnärliga utsmyckningen av Stockholms nya tunnelbanestationer. I Hagastaden kommer man gå in i en snäcka – en representation Åsa jobbat med i olika skalor förut. Snäckan är en hyllning till moderskapet, och Åsa tror på hålets makt. I mitten av stationen, snäckan, finns en klimaxpunkt, en kärna. Den kommer vara i vit marmor.
Besök Åsa Jungnelius här:
https://asajungnelius.se/
https://www.instagram.com/asajungnelius/
Foto: Emma Jönsson Dysell
Text: Lisa Corneliusson