Gunilla Klingberg

Nedan följer ett utdrag av Lars-Erik Hjertström Lappalainens recension på Konsten.net av Klingbergs utställning på Galerie Nordenhake, 2010, där skulpturen ”Swivel Chair” visades:

”Med sitt new age-material har Gunilla Klingberg gjort en väldigt politisk utställning. Eller ska vi säga att den är utompolitisk och på djupet handlar om gemenskap, bortom hierarkier och fördelningspolitik i termer av mitt och allas? Hur som helst, genom att få betraktaren att erfara ett annat rum och att förhålla sig till det gemensamma genom en relation av okunskap, förändrar den här utställningen ens relation till jordklotet och de närmaste.

[…]

Den stora effekten produceras emellertid när man låter blicken sväva från det där spegelbildsrummet till den vridna stolen. För den står med två ben på golvet, två mot väggen, och bekräftar att rummet bara har en dimension, samtidigt som hela stolen har tvingats till en enorm vridning för att klara av det. Peter Cornell jämförde den med en futuristisk målning, och visst: stolen framträder som en händelse mer än som ett objekt, som en rörelse om än oändligt långsam. Man får den märkliga idén att det är i ens egen perception, i tre distinkta dimensioner och utan tid, som stolen har förvrängts och splittrats upp. Här, i övergången från droppen till stolen, bekräftas inte bara droppens perspektiv på ett märkligt vis, utan man är i tanken också en smula osäker på om man har lämnat det ena verket när man tittar på det andra, eller om de ligger i varandra, eller speglar varandra. Kanske visar de bara sanningen om varandra, som två vittnen som talar om och inför varandra, utan att någonting annat än deras trovärdighet kan styrka vad de säger. Det är samma kombination av slutenhet och oändlighet som finns i affischen. Det temat upprepas på ännu ett sätt, nämligen det faktum att det är svårt att inse hur Perpetual Motion skulle kunna vara ett enskilt verk, skild från sin plats i just det här rummet. Den är ett mikrokosmos, men platsspecifikt. Men än om någonting annat påminner den om en mondad, som ju enligt Leibniz inte har någon kommunikation med någonting utanför den, “inga fönster”, men lika fullt avspeglar hela världen på insidan av sig. Sluten och oändlig.”

[…]