"Pulserande dubbelmembran"
Signed O.B. and dated -48. Canvas 109 x 178.5 cm.
Åmells Konsthandel, Stockholm.
Nordiskt Konstcentrum, Sveaborg, "Konkret i Norden 1907-1960", cat No 138.
Dansmuseet, Stockholm, "Konkret-rörelser i nordisk konst under 1900-talet", 27 April - 3 May 2001, cat No 7.
Norrköpings Konstmuseum, 21 March-23 May 2004, "Det imaginära & det konkreta".
Malmö Konstmuseum,13 June-5 September 2004, "Det imaginära & det konkreta". Reproduced in catalogue full page in colour.
Thomas Millroth, 1995, "Olle Bonnier", reproduced full page in colour page 76.
Bonniér var väl förtrogen med den internationella konkretismen, men han bröt snabbt med dess begränsningar. I hans verk finns en schamanistisk, ja, magisk, kvalitet; men också tankar om att verket inte enbart är vad som syns inom bildytan. Det kan associera till ljud, ljus, och framför allt sträcka sig lång utanför sina gränser.
År 1943 hade han skissat på ett membran mellan Kungstornen i Stockholm, och han målade monokroma ytor; allt detta antydde andra djup än de vanliga och konstverken som förmedlare mellan olika dimensioner, världar, associationer. Han bröt starkt mot en traditionell bildsyn och var också en av våra djärvaste modernister, helt egensinnig.
År 1948 var membranens år. Då tillkom en märklig svit om sjutton kritteckningar med elliptiska membran. Dessutom målade han då två av sina märkligaste verk, ”Pulserande dubbelmembran” och ”Konkretion 15”, den senare mest känd som ”Big American Hot”.
Begreppet membran antyder en tunn hinna, en gräns, en skiljevägg, som också förbinder framför och bakom, innanför och utanför.
Klangligheten, musikaliteten är uppenbar. Det går även för improviserande musiker att tolka och framföra dessa verk; precis som det följande årets mästerverk, ”Pling” och ”Plingeling”. Här är Bonniér en internationell föregångare för det grafiska partituret.
”Pulserande dubbelmembran” är laddad med koloristisk precision och starka kontraster. De röda och svarta ytorna spänner mot varandra i böljande linjer, det gula och vita antyder gälla ljud. Och så vidare.
Lägg också märke till hur suveränt Bonniér låter dessa elliptiska former sträcka sig långt utanför bildytan. Vi ser bara en liten bråkdel av en större böljande rörelse i sidled och djupled, för det är öppet hur formerna vrider sig i rummet.
Denna öppna form hade sin mästare i Bonniér flera år innan Olle Baertling anammade den. Se bara hur konsekvent han klipper av formerna för att understryka deras utsträckning.
I ”Pulserande dubbelmembran” ser vi ett av den svenska 1900-modernismens märkligaste verk, han öppnar rummet, gör det dynamiskt, mångformigt, varierande och omöjligt att fastställa. En föränderlig klangvärld, till och med en uppmaning att likt en musiker om och om igen närma oss och tolka detta rum.
Thomas Millroth
Författare, konsthistoriker, kritiker